Han ligger på golvet i Alexandervila. Benen stödda av en fåtölj och en hög med böcker under huvudet. Långsamt rätar den av Parkinsons sjukdom spända kroppen ut sig. Armarna kan börja förlängas ut ur kroppen i takt med att huvud och ryggtavla får landa på underlaget och vetskapen att härifrån faller han inte. Bröstkorgen och hela den förkortade framsidan av kroppen börjar förlängas och expandera. Fötter och ben, stödda av fåtöljen, kan långsamt och ett andetag i sänder sluta spjärna emot.

Vi har talat om att hela tiden komma tillbaka till bakhuvudets kontakt med böckerna och att uppmärksamma den information han får från sina kroppsdelar. Att notera att det finns ett stöd för armbågar, skuldror, vader och fötter och att veta att just nu i just det här läget behöver han inte vara på helspänn. Det finns ingen tid att passa, ingen frustration över långsamma rörelser. Just här, just nu är det de långsamma rörelsernas stund. Rörelser så långsamma att de inte ens syns på utsidan utom möjligen i en utslätad panna, en klar blick och en bröstkorg som plötsligt blivit lite bredare.

När det är dags att kliva upp talar vi om att återigen använda underlaget och tyngdkraften. Att låta ögonen leda rörelsen över till höger och veta att inte heller här kommer han att falla. Golvet kommer att möta varje kvadratmillimeter av hans kropp på väg över till ett framstupa sidoläge. Jag påminner honom om att inte spjärna emot, att inte hålla andan och han kommenterar “det gör jag nog mest hela tiden i vanliga fall”.

Vägen över till sidan går oändligt långsamt men samtidigt så är det en så stor rörelse så att det nästan känns som om jorden roterar runt oss snarare än att han roterar över på sidan med jorden som underlag.

Från sidan märker jag att tanken att det kommer att bli svårt kommer upp, både från honom och mig. Jag påminner honom och mig själv om att vi tar det steg för steg och att vi aldrig behöver hoppa över något steg. Vi är hela tiden burna av underlaget och det är inte bråttom.

Vi talar om hur bebisar rör sig från liggande till krypande och hur viktigt det är att ha en önskan, en intention att röra sig. En vilja att ta sig någonstans. Det finns ett piano bakom oss och jag föreslår att han tänker att han ska krypa mot pianot och att han behöver tänka att blicken leder honom runt och upp på alla fyra. Jag påminner också om att det är intentionen som initierar rörelse i kroppen.

Som genom ett mirakel känner jag hur hans nacke blir friare och hur hans hela ryggrad förlängs och plötsligt är rörelsen möjlig. Återigen, oändligt långsamt, men helt integrerat rör han sig från sidoläge upp till alla fyra och fortsätter där sitt krypande mot pianot.

Med hjälp av stödet från en stol och tanken att han är ett fyrfota djur kan han röra sig upp till stående.

“Hur känns det?” frågar jag.

“Jo, lite vingligt”

Jag ser att han återigen har sjunkit ihop på framsidan och jag påminner honom om längden och expansionen han hade i bröst och framsida när han låg ned, och att det kanske är möjligt att expandera upp hela vägen från höftböjarna.

Han växer och växer och har plötsligt uppnått en längd och expansion som i fornstora dar. Tårar i ögonen. “Jag är längre än min fru igen.”

Framåt & Uppåt bloggen

Läs, reflektera, kommentera, interagera!

Omdömen

”Redan efter några lektioner med Marja kunde jag se resultat i min ridning. Hästen lyssnade mer, fick bättre framåtbjudning och utförde mer villigt de rörelser jag bad honom om.”

Maria

”Efter senaste lektionen har jag mått så bra! Du hjälpte mig att vinna mot min migrän!”

Judit

”För mig med trauma i bagaget så bidrar AT:n till att jag tryggare kan orientera mig i min miljö. Både den inre (kroppsliga och själsliga) och den yttre (omvärlden)”

Mariette

Jag erbjuder individuella lektioner för privatpersoner samt kurser och workshops för företag och privata organisationer.

Marja Bennett hjälper sin elev under en individuell lektion i Alexanderteknik