Hon kommer sent. Inte med andan i halsen utan med en acceptans om att hon är sen, och att vi får korta ned lektionen lite.

Medveten om programmeringen vi alla har när vi har lite tid är att “snabba på lite”, så att vi ska hinna med det vi tänkt, gör vi precis tvärtom. Vi skapar ett utrymme för att sakta ned tiden.

Hon får landa. Hon får lägga märke till det yttre ramverket som är på plats. Underlaget. Kontakten med underlaget. Information från ögon, öron. En medvetenhet om var hon är i rummet.

Med denna information kan vi vänta in hela henne. De yttre “snabba på-musklerna” kan vila i vetskap om att hon har stöd  från underlaget och sin struktur. De inre musklerna kan få vakna och hinna ifatt. “Aha, är det här vi är?! Men ge oss en stund så kan vi också vara med.”

Det yttre och det inre kan mötas och smälta samman, kommunicera, hjälpas åt. Känslan av “brådis” som vår yttre kostym ägnar sig åt, ofta genom att köra över det inre på grund av tron eller känslan att det skulle ta för lång tid om vi väntade in, kan få lösas upp. Rörelsen kan få initieras inifrån. Från en intention och genom ett inkluderande av hela personen.

Vi reflekterar över lyxen att vi ger oss själva tillåtelse att sakta ned tiden. Och hur tiden sträcker ut sig när vi aktivt väljer bort idén att vi måste skynda oss och att tiden är knapp.

“Time is something that is extraordinarily elastic” säger Walter Carrington i juvelen “Thinking Aloud” “…You’re the only person who can give yourself time. You’ve got to take the time….it takes.”