delete

Återerövra ditt huvud – och varför att ”vara mer i sin kropp” är en omöjlig instruktion

På senare tid har frasen ”Hen är så mycket i sitt huvud. Hen skulle behöva vara lite mer i kroppen” fått det att krypa i skinnet på mig. Jag har funderat mycket kring varför och även talat med många om det, och nu i veckan när jag var i Stockholm och intensivjobbade som jag gör varannan vecka, började det klarna.

Jag förstår verkligen vad man menar med att vara ”för mycket i huvudet”, och jag tänker att det handlar om att man har en pratkvarn därinne som hela tiden babblar på om måsten och borden och ”sen ska jag” och ”om inte det där hade hänt så skulle jag…” Och den där pratkvarnen blir väldigt plågsam till slut – både för oss själva och för vår omgivning.  Och lösningen blir då ett ”Men slappna av! Tänk inte så mycket. Du behöver landa mer i din kropp!” Och här kommer problemet. För hur ÄR man mer i sin kropp? Är man mer i sin kropp om man kopplar bort huvudet? Med hjälp av alkohol, träning, eller någon avslappningsövning? Sen kan man ju också undra, är inte huvudet del av kroppen?

Som bebisar och små barn lär vi oss själva om vår omgivning, och om oss i relation till vår omgivning, genom våra sinnen – genom att känna, lukta, smaka och balansera. Om man tänker efter så vet man precis hur nästan allting smakar och känns. Hur smakar lera? Och hur känns det i händerna? Detta vet vi därför att vi alla har just smakat och känt på lera.

Många (enligt neurologen Dr David Griesemer) menar numera att huvudfunktionen för hjärnan, inte är att lära oss att tänka, utan att lära oss hur vi organiserar vår kropp för att röra oss. Och att vi som barn tar in informationen från våra fötter, händer och hela vår kropp i kontakt med underlaget och i relation till tyngdkraften. När vi väl lärt oss krypa, sitta, gå och stå blir denna kunskap automatiserad och vi slutar egentligen ta in så mycket ny information på den grundläggande nivån. Vi har hittat ett rörelsemönster som blir vårt och som vi tar med oss till allt vi gör.

Det automatiserade rörelsemönstret har vi med oss genom livet – vi växer, vi åldras, vi skadar oss, vår kropp förändras och även dess förutsättningar att passa in i vårt automatiska beteende. Vi förväntar oss kanske att vår 40-åriga kropp ska bete sig som vår 20-åriga kropp gjorde. Och gör den inte det så är det för att ”åldern tar ut sin rätt”.

Och det är här jag tänker att vi behöver vara mer i våra huvuden! Vi behöver ta upp det automatiserade rörelsemönstret till medvetandets yta och titta på det. Vi kan även som vuxna fortsätta att ta in information från underlaget, från vår kropp – alltifrån dagsform till hur vi behöver röra oss efter en skada. Det kan till exempel handla om en sån enkel fråga som hur du rör dig när du har träningsvärk. Försöker du köra på och röra dig precis som du brukar och kanske vara en halvmeter före dig själv i varje rörelse, ja då kommer det att ta emot. Men om du å andra sidan lägger märke till vad som behövs i varje given situation för att du ska kunna sitta, gå, stå och röra dig, då kommer du förmodligen upptäcka att det inte alls behövs så mycket ansträngning och du kommer att röra dig på ett friare sätt.

Men för att kunna göra detta så behöver vi vara mer närvarande i vårt huvud! Vi behöver ta in fakta från vår kontakt med omvärlden, oavsett om det är fysisk kontakt eller via våra sinnen, och tolka dessa fakta utan ett filter av ”det är såhär min kropp rör sig och så kommer det alltid vara”. Vi har en möjlighet att  i varje stund, i varje givet ögonblick analysera, vara närvarande, examinera, förhålla oss till och därmed justera, anpassa, variera oss själva och vår kropp i förhållande till vår omvärld.

”The facts are friendly” sa Patrick McDonald som var en av de första AT-lärare som utbildades. Och nu förstår jag vad han menar. Om vi lär oss ta in den information vi får utan förutfattade meningar och subjektiva tolkningar baserade på vårt automatiserad mönster, så har vi möjligheten att hela tiden utvecklas i samklang med våra aktuella förutsättningar, inte i strid mot. Och för detta måste vi använda vår hjärna och vara mer i våra huvuden. Kroppen och vår omgivning är vår största informationskälla!

 

Rekommenderar er att titta på den här korta filmen där Dr David Griesemer talar om Alexanderteknik från sitt perpektiv som neurolog.

delete

Att skapa en oas i ett kaos

Bråda tider just nu. Skolavslutningar. Student. Picknickar. Deadlines. Saker-att-klara-av-innan-semestern. 

För mig personligen dessutom en flytt. Om en vecka går flyttlasset och vi är långt ifrån klara. Innan dess en fest och ännu en skolavslutning med tillhörande grillkväll.

Hemma står kartonger överallt, och högar med ”skänk bort” och ”släng” väntar på sina öden.

Om man tänker praktiskt så hade det kanske varit bättre om jag var ledig och kunde jobba undan en del pack, skänk och släng hemma. Men när jag kom till jobbet idag så var det första ord som dök upp i mitt huvud ”oas”. Att komma hit till den här lugna delen av mitt liv där jag bara ägnar mig åt en sak – nämligen att ta hand om mig själv och skapa utrymme åt andra att göra detsamma – var precis vad jag behövde idag.

Jag tänker på hur viktigt det är att ha en oas i sitt liv. För många är det kanske att komma hem från jobbet som ger tillfälle att landa, att stillna. För andra kanske det är naturen eller trädgården som är oasen. Många kanske inte har ett faktiskt fysiskt utrymme för en oas, utan det kanske är rörigt både hemma och på jobbet.

Just detta tänkte jag på idag. För min del är jag så oerhört tacksam för den här pausen i mitt röriga hem- och husliv, men, jag behöver skapa små oaser i det intensiva arbete som väntar när jag kommer hem. Och vad skulle dessa oaser kunna bestå av?

Jag funderar på hur jag har gjort hittills och det har varit både stunder av medvetenhet och ”oas-skapande” och stunder av att totalt tappa det och bryta ihop.

Stunderna av medvetenhet har kunnat handla om att jag helt enkelt tagit en paus mitt i röran och lagt mig ned på golvet. Låtit ryggen flyta ut och det svala stengolvet bära mig. En annan typ av oas har jag hittat i att stanna upp och lyssna på en familjemedlem. Att se personen, lyssna, inte ha någon agenda med lyssnandet och inte känna att jag behöver säga eller förmedla något annat än ”jag hör dig.”

De stunder jag ”tappat det” så har det handlat om damage control. Det går att hitta en oas även där. Och för mig handlar det om att ta ansvar för vad som hände. Att för mig själv identifiera varför jag gick igång och förlåta mig själv först. Sedan kan jag gå vidare till de som drabbats av mitt ”tapp”.

En annan typ av oas tänker jag precis just nu skulle kunna vara för mig, att lägga märke till att alla medlemmar i familjen är på olika ställen känslomässigt när det gäller flytten, och det pendlar hela tiden. Så att vara lyhörd och att kunna se alla och envar där de precis just nu är, och inte fastna i vad de sa igår eller hur det kändes förra veckan kan skapa en rörlighet och ett flöde som en porlande bäck i en oas. Där jag sitter just nu i min faktiska fysiska oas på jobbet och skriver känns det fullt möjligt.  Och att det känns ”fullt möjligt” är väl början på något som faktiskt är det 🙂

Har du en oas? Faktisk och fysisk, eller har du verktyg för att skapa en oas i ditt liv? Berätta gärna!

 

delete

Känslan som guide?

”When the time comes to trust your feeling, you won’t want to use it.” 

Jag har funderat en del runt det här citatet från Alexander de senaste dagarna.

Under min utbildning var en av de viktiga grundstenarna att det inte nödvändigtvis är bra för att det känns bra. Vi avråddes faktiskt från att låta våra känslor guida oss!

Detta kan verka konstigt och främmande i en värld där vår viktigaste guide är ”hur det känns”. ”Du tycker så, men jag känner att det är såhär”. Och hur många av oss börjar inte våra meningar med ”Jag känner att….”?

När Alexander säger ”when the time comes that you can trust your feeling…” menar han alltså att vår känsla är opålitlig. Att den inte nödvändigtvis är vår bästa guide. Så när jag i början av min utbildning fick höra att jag inte skulle låta hur det kändes guida mig, så kunde det handla om att jag hade ett invant sätt att till exempel stå. Det var min vana, det kändes familjärt och hemtamt, men i längden gjorde det att jag fick ont i ryggen. När då läraren guidade mig till et nytt sätt att stå kunde det kännas konstigt och ovant. Min utmaning som elev var då att använda mitt tänkande och säga till mig själv att ”ok, detta känns konstigt och ovant, men det är för att det är nytt, och jag har inte varit här förut.” Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt.

Nu är det ju väldigt ofta så att det nya man lär sig med Alexandertekniken må kännas konstigt och ovant, men kommer ofta tillsammans med en känsla av lätthet och rörelsefrihet. Och det är väl det som faktiskt gör att man fortsätter. Om det bara kändes konstigt, ovant och främmande så skulle nog inte så många fortsätta! 😀

Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt

Emfasen på ”att inte känna efter” under min utbildning har jag inte riktigt kunna ta till mig just på grund av att med mina lärares guidning så hamnade jag förvisso på ett nytt och främmande ställe, men det kändes alltid bra! Och när jag återigen har fått tillfälle att fundera på det här citatet så tänker jag att det handlar om att inte leta efter känslan. När det med hjälp av Alexanderteknikens principer ”känns bra” så är det resultatet av ett medvetet arbete man har gjort. Man har, kanske med hjälp av en lärare, hållit sig själv i handen ut i det okända och provat något nytt. Utan att vara beroende av konstant feedback om att det ska kännas bra/rätt/hemtamt på vägen.

I takt med att man ökar medvetenheten och förmågan att observera och notera vad som händer och välja någonting nytt, en ny reaktion på ett stimuli, så får man en mer och mer pålitlig feedback från sig själv om vad som faktiskt är bra och som gagnar oss. Som citatet ovan ”When the time comes that you can trust your feeling…” Sen fortsätter han ”…you wont want to use it” Och detta kan ju verka märkligt! När vi väl kan lita på att det vi lägger märke till i oss själva är det som faktiskt händer – att när det känns bra så är det bra – då kommer vi inte vilja använda oss av det! Och det här tänker jag handlar om att gå via känslan faktiskt blir en omväg! När vi har det här redskapet att medvetet kunna kliva ur vägen för oss själva och med nyfikenhet ta reda på hur vi ska ta oss an en uppgift, då blir känslan som guide överflödig.

Att sedan kunna njuta av den stilla känsla av eufori som infinner sig när kropp och sinne är i harmoni är ju underbart – men det är inte vägen dit.

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #9

Den Kapabla Människan

Denna andra del av titeln på vår bloggserie slog verkligen an en sträng i mig när Barbro först kom upp med namnet. ”Den kapabla människan”. Men vad är det som är så tilltalande? Och hur kan det kopplas till ergonomi?

Härom veckan skrev Barbro om höger- och vänstersidighet och hade dessutom en utmaning på sin fb-sida med uppmaningar att testa att använda ”fel” hand till vardagliga aktiviteter som till exempel att borsta tänderna. Och häri ligger mycket av människans storhet. Den kapabla människans förmåga att inte vara en slav under ett automatiserat eller instinktivt beteende.

Visst, vanan är stark, och vi kommer förmodligen att falla tillbaka i den utan att vi märker det, men vi har alltid en möjlighet att förnya vår tanke, föra upp vårt omedvetna automatiska beteende till medvetandets yta och prova igen.

Det finns ofta ett motstånd mot att kliva av vanans autobahn och trampa upp nya stigar i hjärnan. Och det kan kännas enklare att maskera, vaddera och bygga bort vårt obehag med ergonomiska möbler än att börja ifrågasätta vad det är vi gör med oss själva som orsakar obehaget.

Men vi kan. Vi har de mentala redskapen att stanna upp. Vi kan notera vanans makt, stanna upp och välja någonting annorlunda. Vi kan, om vi verkligen applicerar vårt tänkande, bli medvetna om vad vi gör, hur vi gör det och därmed ändra vårt beteende. Till exempel så kan vi under en dag experimentera med att göra saker med vänster hand om vi är högerhänta och vice versa.

Att bli uppmärksam på våra vanor genom att byta mellan höger och vänster är ett väldigt tydligt och konkret exempel på hur vi är styrda av våra vanor. Att notera våra vanor i vårt gående, stående och sittande som vi ägnar mycket av vår tid åt och som kan ge oss oerhörda problem kan vara svårare. Dessa kunskaper har för längesedan blivit automatiserade. När vi som barn väl lärt oss det så förpassas det till det omedvetna för att vi ska kunna gå vidare och lära oss annat.

Men även dessa kunskaper kan man fiska upp till medvetandets yta. Där kan vi titta med nya ögon på vad som egentligen behövs för att vi ska kunna sitta, gå och stå med större frihet och mindre ansträngning, och därmed även leka, samtala, umgås, äta, skratta och LEVA i större harmoni med oss själva och med vår omgivning.

Och som vi har försökt belysa i den här bloggserien så handlar det varken om korrekta sätt att sitta eller stå eller om ”intelligenta möbler”. Det handlar inte om att kroppen ska vara en välfungerande maskin som bär runt på vår hjärna så att den ska kunna tänka kloka tankar. Det handlar mer om relation än position. Mer om kontakt än kontroll. Det handlar om tillit till oss själva som kapabla människor.

Nästa vecka kommer 10:e och sista delen i vår bloggserie – denna gång från Barbro – och den hittar du här.

 

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #3

Aggressivt framåtlutad eller godmodigt tillbakalutad?

 

I helgen höll jag en endags introduktions-workshop om Alexanderteknik. Som avslut frågade jag alla vad de tar med sig ifrån dagen, och fick många intressanta svar, och ett som jag kopplade direkt till detta med ergonomi och vår blogg ”Bortom Ergonomin”

Svaret var: ”Jag tar med mig att jag faktiskt får stänga dörren om mig på mitt jobb. Jag behöver inte alltid vara tillgänglig för mina kollegor!”

Definitionen av ergonomi är ”läran om anpassning av arbete och miljö till människans behov och förutsättningar”.  I denna mening är det lätt att lägga in anpassade möbler, ergonomiska hjälpmedel i form av stöd för handleder, lagom höjd på skärmen osv. Vi kanske inte så ofta tänker på de behov vi har som kanske inte är så konkreta och tydliga, men som ändå har en enorm påverkan på vår arbetsplats och vårt liv i övrigt. Nämligen hur mycket vi prioriterar oss själva och vårt behov av integritet och utrymme och hur stor betydelse det har för att vi inte ska känna oss som urvridna disktrasor när vi väl får en ledig stund.

Under workshopen talade vi om det här med att vi ofta är minst en halvmeter framför oss själva om inte mer. Vi är beredda! Vi är tillmötesgående! Vi är målinriktade! Eller som någon sa, att attityden man ville ha oss sina anställda var ”aggressivt framåtlutade”!

Förutom att detta, att aldrig tillåta sig själv att vara helt närvarande i det man för tillfället har för händerna – att hålla en boll i luften istället för flera – skapar en stress och en grundspänning i kroppen som till slut är ohållbar, så har det även en rakt motsatt effekt på vår omgivning än den vi kanske tror. För om vi hela tiden är beredda och tjänstvilliga och springer på alla bollar – ibland till och med innan de är kastade, så bidrar vi till det uppskruvade tempot. Det är faktiskt också väldigt svårt att samarbeta med en tjänstvillig och ”beredd” människa.

Under dagen gjorde vi en samarbetsövning där en av personerna skulle inta olika mentala hållningar. Två av dem var ”i balans” och ”hjälpsam”. De flesta upplevde att den hjälpsamma attityden inte alls blev hjälpsam, utan snarare spänd och lite aggressivt ”in your face”, medan ”i balans” främjade en kontakt och mer av ett samarbete. Vi talade om att den hjälpsamma attityden är lite före sig själv och är ute och gissar lite vad det är som ska hända. Jämför ett dansande par. Om den som för har en hjälpsam partner så blir det väldigt svårt att dansa. ”jaha, menar du att jag ska hit? eller ska jag kanske dit?”

Så kommentaren ovan där en av deltagarna kände att hon fick stänga dörren om sig – att hon gav sig själv tillåtelse till det – skapar förmodligen ett tillåtande även hos hennes kollegor. En signal om att det är ok att fokusera på en sak i taget. Det är ok att inte alltid vara beredd och hjälpsam och tillgänglig. Hon skapade inte bara utrymme och tid till sig själv, utan gav även utrymme och tid till andra.

Istället för att skapa en kultur av att vara ”aggressivt framåtlutade”, kan vi bidra till en bättre ergonomi och arbetsmiljö genom att kanske vara lite mer ”godmodigt tillbakalutade”.

Välkommen med funderingar och tankar! Nästa vecka skriver min kollega Barbro Olsson det fjärde inlägget i vår bloggserie. Du hittar det här.

delete

”Don’t just do something. Stand there.”

En god vän eller familjemedlem berättar för dig om en situation eller ett problem. Hur reagerar du? Börjar du tänka ut lösningar eller förklaringar medan hen berättar som du sedan kan presentera och på så vis lösa alla problem? Eller lyssnar du på riktigt?

Vi har nog alla varit med om att folk i vår närhet – i all välmening – kommer med oombedda råd. Och många av oss har nog haft känslan av att inte ha blivit sedd eller lyssnad på, fastän vi har fått en ”klart som korvspad”-lösning serverad.

Lite på samma sätt behandlar vi ofta oss själva och vår kropp. Vi känner ett styng av smärta eller obehag i ryggen/nacken/höften. Och genast är vi där med en åtgärd! Vi börjar rulla med huvudet eller rotera höftleden, stretcha hit eller dit – utan att ha reflekterat över vad som egentligen behövs. Ofta sker detta automatiskt och utan att man ens gör ett medvetet val.

Hur skulle det vara om vi istället för att tvärsäkert leverera lösningen – som dessutom i 9 fall av 10 är densamma – skulle stanna upp, lyssna, och med vänlighet uppmärksamma den smärtande kroppsdelen UTAN att göra någonting åt den? Om vi istället för att försöka förändra kroppsdelen direkt, skulle skapa förutsättningar för att låta lösningen uppdagas av sig själv. Till exempel genom att notera vad som händer i resten av kroppen. Spänner du käke, nacke och ansikte när ländryggen smärtar? Drar du in benen i bålen så att du inte riktigt har kontakt med underlaget?

När du lyssnar på din vän. Istället för att komma med lösningen kan du aktivt lyssna och vänta på att hen får berätta klart och kanske komma fram till lösningen själv. På samma sätt kan du, när din kropp försöker berätta något för dig, stanna upp, lyssna och vänta.  På så vis kan du bli uppmärksam på vad som händer i resten av kroppen när ryggen/nacken/höften harklar sig för att ta ton och skapa förutsättningar för kroppen att hitta lösningen, eller i alla fall början på en lösning själv.

Och lösningen är nästan aldrig att ”göra något – vadsomhelst!” Gör hellre ingenting än någonting som tar dig längre ifrån lösningen. Eller som det engelska uttrycket ”Don’t just do something. Stand there.” 🙂