delete

Alexandertekniken – en unik metod som inte är en metod

För ett par veckor sedan spenderade jag 5 dagar i London tillsammans med min vän och kollega Barbro Olsson. Resan var tänkt som en inspirationsresa och förutom den inplanerade lektionen – själva anledningen till London-resan först av allt – med Anne Battye, så lyckades vi pricka in lektioner med Alex och Joan Murray som råkade befinna sig i London just då och även en konsert med min bror Örjan Hultén och hans jazzkvartett som var ute på Englands-turné.

Utöver detta besökte vi en Alexanderlärarutbildning som drivs av Brita Forsström i London och vi blev även inbjudna till en ”Open Studio” med konstnärerna Andrew Logan och Zandra Rhodes som är vänner till Brita.

Både Anne Battye och Alex och Joan Murray har arbetat länge som Alexanderlärare (Anne ca 50 år, Alex och Joan 60+ år) och det är oerhört fascinerande att uppleva hur de alla tre arbetar med Alexanderteknikens principer och hur de har införlivat dessa i sin egna liv, färgat av sina egna individuella anledningar till att börja med Alexanderteknik. Anne led av sviterna från en svår trafikolycka, Joan var professionell dansare och Alex professionell flöjtist som bland annat arbetat i London Symphony Orchestra.

Det blir så uppenbart att AT’n inte är någon uniform man tar på sig, eller ens en metod som man använder sig av. Det man lär sig och det man lär ut har samma grundläggande principer, men färgas och formas av den person som lär sig eller som lär ut. Alla har vi våra individuella personligheter, vanor, idéer och kunskaper och dessa tar vi med oss och får syn på, kanske förkastar eller förändrar eller använder oss av med hjälp av Alexandertekniken.

Detta tycker jag, är Alexanderteknikens styrka. Den adresserar av nödvändighet det som är aktuellt för just dig, just den dagen. Ni som tagit lektioner känner säkert igen att vissa lektioner känns plötsligt fötterna väldigt stadiga, som rötter på ett träd, andra lektioner går man därifrån och andas lättare. Ytterligare en annan gång har man en stark känsla av närvaro i sig själv. Och man kan aldrig veta, din lärare vet inte heller, vad det är som kommer att komma ut av just den lektionen. Det alla lärare som jag någonsin har träffat däremot har gemensamt, är att de arbetar i enlighet med samma principer. Principer som gör att du kan skala av det onödiga bruset och de vanor, idéer och beteenden som står i vägen för dig i dina dagliga varanden och göranden och bli mer av den du är.

Detta kan också vara Alexanderteknikens svaghet när det gäller att nå ut till människor om vad det är. Eftersom det blir så personligt kan det vara svårt för elever att tala om vad det faktiskt är. Det går inte att ringa in på ett enkelt sätt därför att det omfattar så mycket och det ofta berör en så på djupet.

Just detta är något som jag och Barbro ofta talar om och som vi fick tillfälle att stöta och blöta under mången fantastisk brunch och middag i London. Hur når man ut med en ”nondoing” princip i ett väldigt ”doing” samhälle?

Ur våra diskussioner började en plan ta form. Vi vill tillsammans, med hjälp av våra individuella erfarenheter, ta fram en gemensam plattform för att nå ut och ösa ur vår gemensamma kunskapsgryta som vid det här laget är ganska full och matnyttig! Vi börjar med orden, i en gemensam blogg, och tar det därifrån till handling. Följ gärna med!

delete

Ergono-mani, och hur ska man sitta egentligen?

I takt med att vi sitter mer och mer med en kropp som inte är ämnad

”Ergonomisk pall”som sonen gjort i träslöjden

för sittande kommer också allehanda ergonomiska lösningar. Ofta inte alls dåliga, utan väldigt genomtänkta för att ge maximalt stöd och flexibilitet. Även borden är ofta höj- och sänkbara så att en kan variera sitt sittande med stående – mycket bra! Det nya intåget på ergonomi-marknaden är de stolar som ska uppmuntra till ”aktivt sittande” – sadelstolar, pallar som är runda på toppen som ska erbjuda ”träning samtidigt som du sitter”, och sittbollar.

Allt detta är ju naturligtvis mycket bra, men i mitt huvud dyker ordspråket: ”Det finns inga dåliga väder. Bara dåliga kläder” upp. Det är kanske inte möblerna som behöver utbildas, utan vi behöver förbättra våra förutsättningar att kunna sitta och stå i alla miljöer.

Vår vana trogen börjar vi med att titta på yttre omständigheter som kan förbättras och optimeras istället för att titta på oss själva. Vi tar ”sanningen” vi sitter alldeles för mycket och våra kroppar är inte gjorda för detta, till att helt lämna över ansvaret till våra möbler. Och om vi har fantastiska, påkostade ergonomiska möbler, men ÄNDÅ får ont i ryggen/nacken/huvudet – ja då tänker vi att vi borde sträcka på oss, vi borde träna upp vår core-muskulatur, vi borde överhuvudtaget gå till gymmet lite oftare. Och om vi tillhör den skaran som går till gymmet ofta och har fantastiska magmuskler, men ÄNDÅ får besvär relaterade till sittande och stående – vad ska vi då göra?

Svaret är enkelt, men inte lätt.

Vi människor har en naturlig förmåga att bära upp oss mot tyngdkraften utan onödig ansträngning. Titta på en två-åring som böjer sig ned för att plocka upp något från golvet. Jämför med en vuxen som gör samma sak.

En två-åring böjer i lederna, inte i ryggen, och ryggraden och alla muskler förlängs in i rörelsen istället för att förkortas och komprimeras. En genomsnittlig västerländsk vuxen har vant sig vid att kämpa och ta i i alla rörelser och har glömt bort hur lätt och ledigt det kan vara att stå, gå, sitta och böja sig.

Den goda nyheten är att det går att hitta tillbaka till ett ledigare sätt att röra sig och vara stilla. Och det går att applicera även på sittande och stående. Även i dessa aktiviteter kan ryggraden och musklerna förlängas och vara elastiska och faktiskt bära upp oss utan att vi använder en styrketränad muskelkostym. Det är faktiskt så att denna starka muskelkostym är i vägen för att vi ska kunna använda vår struktur och de inre musklerna för vår upprätthet. Tänk på två-åringen igen. Hen har inte sin fantastiska rörelsefrihet och ledighet därför att hen har gymmat varje dag i två år. Och de flesta av oss har kunnat detta!

Din ledighet och rörelsefrihet finns där och väntar på dig. Men istället för att lära in något nytt eller köpa en dyr kontorsmöbel, handlar det om att skala av vanor, föreställningar och idéer som hindrar dig från ett friare förhållningssätt.

Boka en förmiddag med kontorsergonomi med mig för din arbetsplats. Jag har ett färdigt paket med föreläsning, workshop och individuell arbetsplatsbedömning. Mejla för information.

Ha en fin dag!

 

 

 

delete

Att sova – att vakna

Jag får ofta frågan – speciellt i början av en serie lektioner – ”hur gör man när man sover?”

Många har svårt att hitta en bekväm sovposition och många vaknar med spända käkar och ihopdragna kroppar. Sovandet är för de flesta en omedveten aktivitet men man kan förbereda sig innan sömnen genom att i sängen medvetet låta sig bäras av sängen och släppa taget om spänningar och tankar från dagen och på så vis i alla fall inte ta med sig onödiga spänningar in i sömnen.

Men det här inlägget tänkte jag ägna åt att vakna.

Jag tror att frågan ”hur ska jag göra när jag sover?” kommer just från en upplevelse att vara spänd som en bågsträng när man vaknar och inte skönt utvilad och avslappnad.

Men att vakna spänd och ihopdragen behöver inte betyda att det ät kört för resten av dagen.

Nu efter semestern har jag tänkt en del på detta eftersom det är dags att börja kliva upp i tid igen. Tendensen hos mig själv är, att när klockradion går igång, så reagerar jag på en gång med att antingen spänna kroppen för att kliva upp eller ignorera signalen och ligga kvar.

Båda reaktionerna skapar ett motstånd i mig och min kropp. I anspänningen för att kliva upp kör jag över en inte helt vaken Marja med musklerna, och i försöket att ignorera klockradion drar jag ihop mig ännu mer för att inte höra.

Så den här veckan har jag börjat med att låta mig själv sakta och i min egen takt bli medveten och påbörja processen med att vakna. Den processen börjar med att inte tvinga något till någonting. Jag lägger märke till om jag låter hela min kropp bäras av sängen. Jag låter huvudet vila på ett sätt så att nacken och käken kan vara fria. Jag låter armar och ben rätas ut och vila. Jag låter händerna öppnas i den mån de kan och vill. Jag kanske inte öppnar ögonen. Jag kanske öppnar ögonen inifrån och ut, när mitt medvetande är tillräckligt närvarande för att ögonen ska öppna sig själva. Jag lyssnar efter ljud i rummet och låter min medvetenhet om rummet bli större och expandera från drömtillståndet till det vakna – men utan att forcera något.

Den här proceduren låter som om den kan ta tid, men märkligt nog har det tidsmässigt inte inneburit någon skillnad. Däremot har kvaliteten på min morgon blivit avsevärt annorlunda. Inget fummel eller snubbel i försöken att få en trött kropp att lyssna. En närvaro och sammansatthet som jag inte brukar ha förrän efter kanske en timme har passerat.

Så istället för att fundera på hur du ska sova, ta en funderare på hur du ska vakna. Ha en skön närvarande start på dagen!

delete

Att andas. Att ta emot luften.

Tänk vilken chock för systemet när en nyfödd bebis först blir exponerad för luft! Plötsligt rusar luften in genom näsborrar och mun och fyller lungorna. Vad kan man annat göra än att skrika rakt ut!

Som bebisar finns sedan luften bara där för oss när vi behöver den – för att syresätta blodet, men också för att uttrycka våra behov med rösten. Anledningen är inte att bebisar är sällsynt bra på konsten att andas, utan att de ännu inte har börjat konstra med själva förutsättningarna för att andningen ska fungera optimalt – nämligen förlängningen av ryggraden och expansionen av bröstkorgen – de fria lederna i armar och ben och en fri käke och tunga!

Jag har tänkt mycket på andningen på sistone, eftersom söklampan hamnat där igen på grund av böcker jag läst och lärare jag pratat med och att jag dessutom tagit upp körsång igen efter ett långt uppehåll.

När jag började sjunga för längesen var det populärt att tala om ”magstödet” och att ”andas med magen”. Jag hade också en balettlärare som sa till mig att ”hålla diafragman” för att kontrollera rörelserna. Allt detta kombinerat med att det ansågs nästan farligt att andas med bröstet, gjorde att jag lyckades ganska bra med att låsa bröstkorgen och bara röra magen när jag andades. Detta var något jag fick jobba mycket med när jag gick min Alexanderlärarutbildning och något jag fortsätter att arbeta med kontinuerligt.

Som så ofta, så ser jag samma mönster i mina elever som jag själv arbetar med just för tillfället. Vad hönan och ägget är kan man grubbla sig blå över så det gör jag inte nu. Jag märkte det först när jag jobbade med elever i liggande, att det finns en tendens att vilja platta till hela ryggen. Speciellt den övre delen av ryggen där ryggraden förlängs ut ur bröstkorgen. När jag började arbeta med detta märkte jag att det blev lättare att frigöra hela bröstkorgen och faktiskt, med bordet som underlag låta ryggen expandera, inte bara i längd och bredd, utan även i höjd. Jag märkte att många elever hade samma mönster som jag, nämligen att låsa bröstkorgen och egentligen bara röra magen när de andades. Med tillåtelsen att låta bröstkorgen expandera åt alla håll blev andningen friare och ryggraden kunde ytterligare förlängas. En lärare jag talat med menar att det handlar om att ”ta emot luften” – ”accepting the breath”.

För mig har den här insikten och det fortsatta jobbet med andningen ändrat oerhört mycket i min sång. Precis som med det nyfödda barnet så behövs det ingen inandning om kroppen är fri, förlängd och expanderad. Luften är en gas som fyller alla tomrum. Om vi däremot har jobbat hårt med att andas med magen och att hålla vår bröstkorg, som var fallet med mig och många av mina elever – ja då behöver man använda muskelkraft för att dra in luften. Åtminstone känns det så.

Idag när jag var ute och sprang med min ”nya insikt” blev det så oerhört tydligt att jag verkligen inte behöver andas in! Om jag andas ut och min nacke är fri så att mitt huvud kan tendera framåt och uppåt, så att min rygg kan förlängas och breddas, då kommer luften jag behöver bara in. Utrymmet finns redan där eftersom jag inte kollapsat på utandningen!

En annan intressant upptäckt var att, så fort jag tänkte, ”jag ska springa dit fram”, då började jag dra in luft som om jag trodde att jag behövde extra luft för att orka. Med resultatet att jag inte orkade ända fram. Men inte för att jag, som mitt undermedvetna trodde, hade för lite luft, utan för att jag hade för mycket. När jag blev medveten om detta och fortsatte med att andas ut och istället ta emot luften så orkade jag igen. För mycket syre är inte heller bra!!!

Full chest breathing talade Alexander om. Jag tror jag börjar förstå vad han menade 🙂

delete

Att stå på händer

Under en period har jag roat mig med att ta reda på hur man egentligen gör när man står på händer. Inspirerad av min dotter som är i åldern då alla pauser utnyttjas till att stå på händer, gå ned i brygga eller hjula, började jag undersöka vad det är som behövs, och i sann Alexander-anda, vad det är som inte behövs.

Eftersom jag själv gick både på klassisk balett och redskapsgymnastik som barn, och egentligen inte har funderat så mycket på hur man gör i vuxen ålder, så har jag kvar ”redskapsgymnastik-tänket” i kroppen även i vuxen ålder. Med det menar jag att mycket av målet med gymnastik är att det ska se snyggt ut. Så när man står på händer så ska det vara rakt och elegant och se kontrollerat ut. För att uppnå detta så märker jag, nu när jag börjar utforska det, att det för mig inneburit att ”hålla i mig”, att ha raka armar och låsa armbågslederna och att sträcka ut benen i en snygg form.

Eftersom jag nu omskolat mig själv helt och hållet i hur jag relaterar till mig själv och min kropp så började jag fundera på hur jag ska översätta detta till handstående och kom fram till följande:

  • Relation, inte position! Försök inte att kontrollera balansen genom att hålla en position. Det är mycket svårare att hålla balansen (av naturliga skäl) när man står på händerna än när man står på fötterna. Tillåt ryggraden att hitta relationen till underlaget även när du är upp och ned. Precis som när du står, håll inte i dig, utan låt stabiliteten och samtalet med tyngdkraften komma inifrån.
  • Lås inte armarna. Det är väldigt frestande att ha armarna i ett låst läge för stabilitet, men precis som i stående behöver det finnas möjlighet till svikt och rörelse i lederna – både i handleder, armbågsleder och axelleder. Den rörelsen hjälper till i samtalet med tyngdkraften och gör att du kan justera dig för att vara i balans.
  • Bry dig inte om att vara rak. Det kan komma senare. Det viktigaste är att hitta balansen och det kan innebära att ryggraden behöver utnyttjas i alla sina kurvor, att benen får vara med för att behålla jämvikten över händerna och att du kan flytta händerna för att hitta jämvikt. Även där alltså jätteviktigt med fria armar!
  • Lek! Utforska! Tillåt dig själv att undersöka hur det egentligen går till, om du tar bort alla bilder och förutfattade meningar om det. Känn kroppens samverkan med tyngdkraften och lek med den!
  • Sist men inte minst – lås inte nacken! Och kom ihåg att fortsätta andas. Även när du är upp- och ned ska ryggraden få vara lång och fjädrande, så vad huvudet gör på den översta nackkotan är mycket viktigt.

 

Idag när jag gjorde lite handstående i en paus märkte jag att jag kan finjustera balansen med händerna. De grova dragen hittar jag i benen och bäckenet, men de små justeringarna för att kunna stå längre kan jag göra i händerna och där är fingrarna väldigt aktiva också. Lite som jag tänker mig att tårna skulle kunna vara om vi människor gick omkring barfota!

Ha så kul!

 

delete

Att hålla en hållning

I mitt arbete stöter jag ofta på en idé om att det finns en ultimat

Min dotter i fin balans för att baka

”hållning” som vi ska uppnå för att ha en slags utgångspunkt från vilken allt ska fungera bättre. Den här hållningen involverar ofta en hållen bålmuskulatur, ett par axlar som ska dras bakåt och skulderblad som ska mötas i mitten av ryggen, en ”gladpunkt” i bröstet som ska lyftas upp, en haka som ska dras in mot bröstet, och ofta ett par mjuka lätt böjda knän så att man ska undvika att låsa knäna bakåt.

Det här sättet att tänka på hur vi ska vara upprätta är ofta djupt inrotat i oss – hos många ända från barnsben – med välmenande instruktioner om att ”sträcka på oss” och inte ”sitta som hösäckar”. Senare i livet får vi veta att det är viktigt med en ”god hållning” för att få det där jobbet, göra ett gott intryck, vara attraktiva för den vi vill attrahera – och vi gör vårt bästa. Vi drar tillbaka axlarna, vi håller ut bröstet och petar in hakan, för att kort därefter känna oss misslyckade eftersom vi inte klarar av att hålla positionen någon längre stund.

Följaktligen är det många som kommer till mig som börjar med att ursäkta sig och säga att de ”vet att de har oerhört dålig hållning” och att de är ”lata” med att korrigera sig själva.

När jag då säger att de ska börja med att låta underlaget bära. Att deras uppgift under lektionen inte är att sträcka på sig utan att låta bli att hålla upp sig, i sig och in sig. Att låta nacken vara fri så att ryggraden kan förlängas – inte för att de sträcker på sig, utan för att de kliver ur vägen för sig själva och tillåter längd, tillåter ryggradens och hela kroppens naturliga strävan att bära upp oss med hjälp av tyngdkraften. Då kan reaktionen variera från en lättnadens suck, (-kan det vara såhär lätt?) till en känsla av rädsla och att ha totalt släppt kontrollen (-det känns läskigt, jag vet inte var jag har mig själv!)

Det de flesta ändå tar upp är att det jag säger känns instinktivt rätt, men att det så totalt går emot allt de någonsin fått lära sig om hållning. Och det är ofta det som är det största hindret för det fortsatta lärandet – att i den här bubblan, i det här lilla rummet, och med hjälp av en Alexanderlärare, känns det lätt och naturligt att bära upp sig utan någon ansträngning, men kan det verkligen vara sant?

Detta är en av anledningarna till varför det är bra att komma ofta i början – gärna två gånger i veckan – så att man påminns ofta om hur det kan vara, så att man också kan börja, med hjälp av det man lär sig på lektionerna, införliva det i sin vardag och hjälpa sig själv.

En Alexanderlärares uppgift är ju i stort sett att avveckla sig själv och att empower sina studenter att hitta sin egen kompass, så att nästa gång någon säger ”Sträck på dig!”, så kan en säga ”Näpp!”