delete

Känslan som guide?

”When the time comes to trust your feeling, you won’t want to use it.” 

Jag har funderat en del runt det här citatet från Alexander de senaste dagarna.

Under min utbildning var en av de viktiga grundstenarna att det inte nödvändigtvis är bra för att det känns bra. Vi avråddes faktiskt från att låta våra känslor guida oss!

Detta kan verka konstigt och främmande i en värld där vår viktigaste guide är ”hur det känns”. ”Du tycker så, men jag känner att det är såhär”. Och hur många av oss börjar inte våra meningar med ”Jag känner att….”?

När Alexander säger ”when the time comes that you can trust your feeling…” menar han alltså att vår känsla är opålitlig. Att den inte nödvändigtvis är vår bästa guide. Så när jag i början av min utbildning fick höra att jag inte skulle låta hur det kändes guida mig, så kunde det handla om att jag hade ett invant sätt att till exempel stå. Det var min vana, det kändes familjärt och hemtamt, men i längden gjorde det att jag fick ont i ryggen. När då läraren guidade mig till et nytt sätt att stå kunde det kännas konstigt och ovant. Min utmaning som elev var då att använda mitt tänkande och säga till mig själv att ”ok, detta känns konstigt och ovant, men det är för att det är nytt, och jag har inte varit här förut.” Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt.

Nu är det ju väldigt ofta så att det nya man lär sig med Alexandertekniken må kännas konstigt och ovant, men kommer ofta tillsammans med en känsla av lätthet och rörelsefrihet. Och det är väl det som faktiskt gör att man fortsätter. Om det bara kändes konstigt, ovant och främmande så skulle nog inte så många fortsätta! 😀

Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt

Emfasen på ”att inte känna efter” under min utbildning har jag inte riktigt kunna ta till mig just på grund av att med mina lärares guidning så hamnade jag förvisso på ett nytt och främmande ställe, men det kändes alltid bra! Och när jag återigen har fått tillfälle att fundera på det här citatet så tänker jag att det handlar om att inte leta efter känslan. När det med hjälp av Alexanderteknikens principer ”känns bra” så är det resultatet av ett medvetet arbete man har gjort. Man har, kanske med hjälp av en lärare, hållit sig själv i handen ut i det okända och provat något nytt. Utan att vara beroende av konstant feedback om att det ska kännas bra/rätt/hemtamt på vägen.

I takt med att man ökar medvetenheten och förmågan att observera och notera vad som händer och välja någonting nytt, en ny reaktion på ett stimuli, så får man en mer och mer pålitlig feedback från sig själv om vad som faktiskt är bra och som gagnar oss. Som citatet ovan ”When the time comes that you can trust your feeling…” Sen fortsätter han ”…you wont want to use it” Och detta kan ju verka märkligt! När vi väl kan lita på att det vi lägger märke till i oss själva är det som faktiskt händer – att när det känns bra så är det bra – då kommer vi inte vilja använda oss av det! Och det här tänker jag handlar om att gå via känslan faktiskt blir en omväg! När vi har det här redskapet att medvetet kunna kliva ur vägen för oss själva och med nyfikenhet ta reda på hur vi ska ta oss an en uppgift, då blir känslan som guide överflödig.

Att sedan kunna njuta av den stilla känsla av eufori som infinner sig när kropp och sinne är i harmoni är ju underbart – men det är inte vägen dit.

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #9

Den Kapabla Människan

Denna andra del av titeln på vår bloggserie slog verkligen an en sträng i mig när Barbro först kom upp med namnet. ”Den kapabla människan”. Men vad är det som är så tilltalande? Och hur kan det kopplas till ergonomi?

Härom veckan skrev Barbro om höger- och vänstersidighet och hade dessutom en utmaning på sin fb-sida med uppmaningar att testa att använda ”fel” hand till vardagliga aktiviteter som till exempel att borsta tänderna. Och häri ligger mycket av människans storhet. Den kapabla människans förmåga att inte vara en slav under ett automatiserat eller instinktivt beteende.

Visst, vanan är stark, och vi kommer förmodligen att falla tillbaka i den utan att vi märker det, men vi har alltid en möjlighet att förnya vår tanke, föra upp vårt omedvetna automatiska beteende till medvetandets yta och prova igen.

Det finns ofta ett motstånd mot att kliva av vanans autobahn och trampa upp nya stigar i hjärnan. Och det kan kännas enklare att maskera, vaddera och bygga bort vårt obehag med ergonomiska möbler än att börja ifrågasätta vad det är vi gör med oss själva som orsakar obehaget.

Men vi kan. Vi har de mentala redskapen att stanna upp. Vi kan notera vanans makt, stanna upp och välja någonting annorlunda. Vi kan, om vi verkligen applicerar vårt tänkande, bli medvetna om vad vi gör, hur vi gör det och därmed ändra vårt beteende. Till exempel så kan vi under en dag experimentera med att göra saker med vänster hand om vi är högerhänta och vice versa.

Att bli uppmärksam på våra vanor genom att byta mellan höger och vänster är ett väldigt tydligt och konkret exempel på hur vi är styrda av våra vanor. Att notera våra vanor i vårt gående, stående och sittande som vi ägnar mycket av vår tid åt och som kan ge oss oerhörda problem kan vara svårare. Dessa kunskaper har för längesedan blivit automatiserade. När vi som barn väl lärt oss det så förpassas det till det omedvetna för att vi ska kunna gå vidare och lära oss annat.

Men även dessa kunskaper kan man fiska upp till medvetandets yta. Där kan vi titta med nya ögon på vad som egentligen behövs för att vi ska kunna sitta, gå och stå med större frihet och mindre ansträngning, och därmed även leka, samtala, umgås, äta, skratta och LEVA i större harmoni med oss själva och med vår omgivning.

Och som vi har försökt belysa i den här bloggserien så handlar det varken om korrekta sätt att sitta eller stå eller om ”intelligenta möbler”. Det handlar inte om att kroppen ska vara en välfungerande maskin som bär runt på vår hjärna så att den ska kunna tänka kloka tankar. Det handlar mer om relation än position. Mer om kontakt än kontroll. Det handlar om tillit till oss själva som kapabla människor.

Nästa vecka kommer 10:e och sista delen i vår bloggserie – denna gång från Barbro – och den hittar du här.

 

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #3

Aggressivt framåtlutad eller godmodigt tillbakalutad?

 

I helgen höll jag en endags introduktions-workshop om Alexanderteknik. Som avslut frågade jag alla vad de tar med sig ifrån dagen, och fick många intressanta svar, och ett som jag kopplade direkt till detta med ergonomi och vår blogg ”Bortom Ergonomin”

Svaret var: ”Jag tar med mig att jag faktiskt får stänga dörren om mig på mitt jobb. Jag behöver inte alltid vara tillgänglig för mina kollegor!”

Definitionen av ergonomi är ”läran om anpassning av arbete och miljö till människans behov och förutsättningar”.  I denna mening är det lätt att lägga in anpassade möbler, ergonomiska hjälpmedel i form av stöd för handleder, lagom höjd på skärmen osv. Vi kanske inte så ofta tänker på de behov vi har som kanske inte är så konkreta och tydliga, men som ändå har en enorm påverkan på vår arbetsplats och vårt liv i övrigt. Nämligen hur mycket vi prioriterar oss själva och vårt behov av integritet och utrymme och hur stor betydelse det har för att vi inte ska känna oss som urvridna disktrasor när vi väl får en ledig stund.

Under workshopen talade vi om det här med att vi ofta är minst en halvmeter framför oss själva om inte mer. Vi är beredda! Vi är tillmötesgående! Vi är målinriktade! Eller som någon sa, att attityden man ville ha oss sina anställda var ”aggressivt framåtlutade”!

Förutom att detta, att aldrig tillåta sig själv att vara helt närvarande i det man för tillfället har för händerna – att hålla en boll i luften istället för flera – skapar en stress och en grundspänning i kroppen som till slut är ohållbar, så har det även en rakt motsatt effekt på vår omgivning än den vi kanske tror. För om vi hela tiden är beredda och tjänstvilliga och springer på alla bollar – ibland till och med innan de är kastade, så bidrar vi till det uppskruvade tempot. Det är faktiskt också väldigt svårt att samarbeta med en tjänstvillig och ”beredd” människa.

Under dagen gjorde vi en samarbetsövning där en av personerna skulle inta olika mentala hållningar. Två av dem var ”i balans” och ”hjälpsam”. De flesta upplevde att den hjälpsamma attityden inte alls blev hjälpsam, utan snarare spänd och lite aggressivt ”in your face”, medan ”i balans” främjade en kontakt och mer av ett samarbete. Vi talade om att den hjälpsamma attityden är lite före sig själv och är ute och gissar lite vad det är som ska hända. Jämför ett dansande par. Om den som för har en hjälpsam partner så blir det väldigt svårt att dansa. ”jaha, menar du att jag ska hit? eller ska jag kanske dit?”

Så kommentaren ovan där en av deltagarna kände att hon fick stänga dörren om sig – att hon gav sig själv tillåtelse till det – skapar förmodligen ett tillåtande även hos hennes kollegor. En signal om att det är ok att fokusera på en sak i taget. Det är ok att inte alltid vara beredd och hjälpsam och tillgänglig. Hon skapade inte bara utrymme och tid till sig själv, utan gav även utrymme och tid till andra.

Istället för att skapa en kultur av att vara ”aggressivt framåtlutade”, kan vi bidra till en bättre ergonomi och arbetsmiljö genom att kanske vara lite mer ”godmodigt tillbakalutade”.

Välkommen med funderingar och tankar! Nästa vecka skriver min kollega Barbro Olsson det fjärde inlägget i vår bloggserie. Du hittar det här.

delete

”Don’t just do something. Stand there.”

En god vän eller familjemedlem berättar för dig om en situation eller ett problem. Hur reagerar du? Börjar du tänka ut lösningar eller förklaringar medan hen berättar som du sedan kan presentera och på så vis lösa alla problem? Eller lyssnar du på riktigt?

Vi har nog alla varit med om att folk i vår närhet – i all välmening – kommer med oombedda råd. Och många av oss har nog haft känslan av att inte ha blivit sedd eller lyssnad på, fastän vi har fått en ”klart som korvspad”-lösning serverad.

Lite på samma sätt behandlar vi ofta oss själva och vår kropp. Vi känner ett styng av smärta eller obehag i ryggen/nacken/höften. Och genast är vi där med en åtgärd! Vi börjar rulla med huvudet eller rotera höftleden, stretcha hit eller dit – utan att ha reflekterat över vad som egentligen behövs. Ofta sker detta automatiskt och utan att man ens gör ett medvetet val.

Hur skulle det vara om vi istället för att tvärsäkert leverera lösningen – som dessutom i 9 fall av 10 är densamma – skulle stanna upp, lyssna, och med vänlighet uppmärksamma den smärtande kroppsdelen UTAN att göra någonting åt den? Om vi istället för att försöka förändra kroppsdelen direkt, skulle skapa förutsättningar för att låta lösningen uppdagas av sig själv. Till exempel genom att notera vad som händer i resten av kroppen. Spänner du käke, nacke och ansikte när ländryggen smärtar? Drar du in benen i bålen så att du inte riktigt har kontakt med underlaget?

När du lyssnar på din vän. Istället för att komma med lösningen kan du aktivt lyssna och vänta på att hen får berätta klart och kanske komma fram till lösningen själv. På samma sätt kan du, när din kropp försöker berätta något för dig, stanna upp, lyssna och vänta.  På så vis kan du bli uppmärksam på vad som händer i resten av kroppen när ryggen/nacken/höften harklar sig för att ta ton och skapa förutsättningar för kroppen att hitta lösningen, eller i alla fall början på en lösning själv.

Och lösningen är nästan aldrig att ”göra något – vadsomhelst!” Gör hellre ingenting än någonting som tar dig längre ifrån lösningen. Eller som det engelska uttrycket ”Don’t just do something. Stand there.” 🙂

 

delete

Tempo och rytm

Nyligen spenderade jag en vecka med mina pensionerade föräldrar på deras torp på den Ångermanländska landsbygden.

Det var en vecka av två timmars arbetsdag på danskompaniet Norrdans varje dag, och mycket återhämtning och vila resten av dagen

Den här tiden på året finns inte många sysslor att utföra på det annars ganska arbetsintensiva torpet med de relativt stora odlingarna som ska skötas. Vi spenderade dagarna med att ta promenader medan det fortfarande var ljust, vi läste, vi stickade, vi planerade och lagade mat, och avslutade kvällarna med att titta på frågesport och nyheter på tv.

Eftersom jag var där ensam kunde jag till fullo vara i mina föräldrars tempo. Ingenting behövdes göras hastigt. Allt fick ta sin tid.

När jag levde i det här tempot blev det väldigt tydligt vilket tempo jag brukar ha. Det blev också väldigt tydligt att jag kanske inte reflekterar över vilket tempo, vilken rytm som behövs i olika situationer.

Det slog mig också att det kändes väldigt naturligt att sakta ned och stanna upp nu när vi går in i den mörkare årstiden.

På landet blir det väldigt mörkt väldigt tidigt den här tiden på året vilket gör det väldigt opraktiskt att försöka utföra sysslor utomhus. Så det föll sig väldigt naturligt att dra sig tillbaka. Kanske läsa eller ta sig en tupplur innan middagsförberedelserna.

Nu när jag är tillbaka i stan med det ständiga flödet av artificiellt ljus känns det nästan som som vi går åt det rakt motsatta hållet. I stället för att sakta ned, stanna upp och ha en långsammare rytm när mörkret trots allt omsluter oss, så skruvar vi upp tempot. Allt ska hinnas med innan jul! Förutom alla deadlines så tillkommer julavslutningar och terminsavslutningar och en uppsjö av sociala sammankomster och sammanhang.

Vårt samhälle har vi byggt runt den industriella idén om 24 timmars dygn där 8 timmar är för arbete, 8 för fritid och 8 för sömn och det ändrar man inte på i en handvändning. Men jag undrar om vi kan ta in lite mer av en medvetenhet runt vår egen rytm, vårt eget tempo?

Vems rytm är det vi har när vi går från hem till arbete? Kan vi samtala i ett tempo som är vårt eget? Finns det tid och utrymme att lyssna, på andra och oss själva? Tillåter vi oss att röra oss mellan att stänga av och titta inåt och att titta ut och öppna upp för intryck? Kanske vår rytm är att sova 5 timmar på natten med 2 korta tupplurar under dagen? Kanske vi är som mest kreativa mellan 5 och 8 på morgonen och behöver vara ute i skogen en stund mitt på dagen? Om detta är omöjligt att organisera så kanske vi i alla fall kan se till att vi inte hela tiden är en halvmeter framför oss själva när vi går. Eller att vi lyssnar färdigt på någon som talar, och väntar på om vi har något att säga i respons.

I ditt tempo. I din rytm.

 

delete

Alexandertekniken – en unik metod som inte är en metod

För ett par veckor sedan spenderade jag 5 dagar i London tillsammans med min vän och kollega Barbro Olsson. Resan var tänkt som en inspirationsresa och förutom den inplanerade lektionen – själva anledningen till London-resan först av allt – med Anne Battye, så lyckades vi pricka in lektioner med Alex och Joan Murray som råkade befinna sig i London just då och även en konsert med min bror Örjan Hultén och hans jazzkvartett som var ute på Englands-turné.

Utöver detta besökte vi en Alexanderlärarutbildning som drivs av Brita Forsström i London och vi blev även inbjudna till en ”Open Studio” med konstnärerna Andrew Logan och Zandra Rhodes som är vänner till Brita.

Både Anne Battye och Alex och Joan Murray har arbetat länge som Alexanderlärare (Anne ca 50 år, Alex och Joan 60+ år) och det är oerhört fascinerande att uppleva hur de alla tre arbetar med Alexanderteknikens principer och hur de har införlivat dessa i sin egna liv, färgat av sina egna individuella anledningar till att börja med Alexanderteknik. Anne led av sviterna från en svår trafikolycka, Joan var professionell dansare och Alex professionell flöjtist som bland annat arbetat i London Symphony Orchestra.

Det blir så uppenbart att AT’n inte är någon uniform man tar på sig, eller ens en metod som man använder sig av. Det man lär sig och det man lär ut har samma grundläggande principer, men färgas och formas av den person som lär sig eller som lär ut. Alla har vi våra individuella personligheter, vanor, idéer och kunskaper och dessa tar vi med oss och får syn på, kanske förkastar eller förändrar eller använder oss av med hjälp av Alexandertekniken.

Detta tycker jag, är Alexanderteknikens styrka. Den adresserar av nödvändighet det som är aktuellt för just dig, just den dagen. Ni som tagit lektioner känner säkert igen att vissa lektioner känns plötsligt fötterna väldigt stadiga, som rötter på ett träd, andra lektioner går man därifrån och andas lättare. Ytterligare en annan gång har man en stark känsla av närvaro i sig själv. Och man kan aldrig veta, din lärare vet inte heller, vad det är som kommer att komma ut av just den lektionen. Det alla lärare som jag någonsin har träffat däremot har gemensamt, är att de arbetar i enlighet med samma principer. Principer som gör att du kan skala av det onödiga bruset och de vanor, idéer och beteenden som står i vägen för dig i dina dagliga varanden och göranden och bli mer av den du är.

Detta kan också vara Alexanderteknikens svaghet när det gäller att nå ut till människor om vad det är. Eftersom det blir så personligt kan det vara svårt för elever att tala om vad det faktiskt är. Det går inte att ringa in på ett enkelt sätt därför att det omfattar så mycket och det ofta berör en så på djupet.

Just detta är något som jag och Barbro ofta talar om och som vi fick tillfälle att stöta och blöta under mången fantastisk brunch och middag i London. Hur når man ut med en ”nondoing” princip i ett väldigt ”doing” samhälle?

Ur våra diskussioner började en plan ta form. Vi vill tillsammans, med hjälp av våra individuella erfarenheter, ta fram en gemensam plattform för att nå ut och ösa ur vår gemensamma kunskapsgryta som vid det här laget är ganska full och matnyttig! Vi börjar med orden, i en gemensam blogg, och tar det därifrån till handling. Följ gärna med!