delete

Med fjädrande steg

”- Sluta oroa dig! Det är ingen ide att oroa sig.”

Detta är uppmaningarna jag ger mig själv när jag på väg till jobbet märker att orostankarna snurrar runt i mitt huvud och får grepp om mig. Min nästa tanke är att dessa uppmaningar inte har någon som helst effekt utan de sällar sig bara till virrvarret av tankar och orosmoln, och får mig dessutom att känna mig lite dum. Jag VET ju att det inte är någon ide att oroa sig. Jag kan ju inte göra något åt situationen just nu.

Plötsligt står det klart för mig vad dessa tankar gör med min kropp. Jag lägger märke till att hela framsidan av bålen har dragit ihop sig. Magen är spänd och min andning är klart påverkad. Min vanliga fjädrande gång har blivit något ansträngd och jag rynkar pannan och spänner käkmusklerna.

Nåväl, detta är i alla fall något jag kan påverka! Så jag vänder mig vänligt men bestämt till mig själv och ser om jag kan sluta att aktivt förkorta mig själv. Jag låter min nacke vara fri så att ryggraden och hela bålen kan förlängas. Sådär, jag andas igen! Jag ser mig omkring och tittar ut på världen istället för inåt på….vad? Wow, där har vi det fjädrande steget igen! Vad var det nu jag gick och tänkte på? Ett leende sprider sig på mina läppar när jag inser att de stora hoperna av svarta orosmoln har skingrats och förpassats till periferin av mitt medvetande.

Jag är här och nu. Med fjädrande steg.