delete

Återerövra ditt huvud – och varför att ”vara mer i sin kropp” är en omöjlig instruktion

På senare tid har frasen ”Hen är så mycket i sitt huvud. Hen skulle behöva vara lite mer i kroppen” fått det att krypa i skinnet på mig. Jag har funderat mycket kring varför och även talat med många om det, och nu i veckan när jag var i Stockholm och intensivjobbade som jag gör varannan vecka, började det klarna.

Jag förstår verkligen vad man menar med att vara ”för mycket i huvudet”, och jag tänker att det handlar om att man har en pratkvarn därinne som hela tiden babblar på om måsten och borden och ”sen ska jag” och ”om inte det där hade hänt så skulle jag…” Och den där pratkvarnen blir väldigt plågsam till slut – både för oss själva och för vår omgivning.  Och lösningen blir då ett ”Men slappna av! Tänk inte så mycket. Du behöver landa mer i din kropp!” Och här kommer problemet. För hur ÄR man mer i sin kropp? Är man mer i sin kropp om man kopplar bort huvudet? Med hjälp av alkohol, träning, eller någon avslappningsövning? Sen kan man ju också undra, är inte huvudet del av kroppen?

Som bebisar och små barn lär vi oss själva om vår omgivning, och om oss i relation till vår omgivning, genom våra sinnen – genom att känna, lukta, smaka och balansera. Om man tänker efter så vet man precis hur nästan allting smakar och känns. Hur smakar lera? Och hur känns det i händerna? Detta vet vi därför att vi alla har just smakat och känt på lera.

Många (enligt neurologen Dr David Griesemer) menar numera att huvudfunktionen för hjärnan, inte är att lära oss att tänka, utan att lära oss hur vi organiserar vår kropp för att röra oss. Och att vi som barn tar in informationen från våra fötter, händer och hela vår kropp i kontakt med underlaget och i relation till tyngdkraften. När vi väl lärt oss krypa, sitta, gå och stå blir denna kunskap automatiserad och vi slutar egentligen ta in så mycket ny information på den grundläggande nivån. Vi har hittat ett rörelsemönster som blir vårt och som vi tar med oss till allt vi gör.

Det automatiserade rörelsemönstret har vi med oss genom livet – vi växer, vi åldras, vi skadar oss, vår kropp förändras och även dess förutsättningar att passa in i vårt automatiska beteende. Vi förväntar oss kanske att vår 40-åriga kropp ska bete sig som vår 20-åriga kropp gjorde. Och gör den inte det så är det för att ”åldern tar ut sin rätt”.

Och det är här jag tänker att vi behöver vara mer i våra huvuden! Vi behöver ta upp det automatiserade rörelsemönstret till medvetandets yta och titta på det. Vi kan även som vuxna fortsätta att ta in information från underlaget, från vår kropp – alltifrån dagsform till hur vi behöver röra oss efter en skada. Det kan till exempel handla om en sån enkel fråga som hur du rör dig när du har träningsvärk. Försöker du köra på och röra dig precis som du brukar och kanske vara en halvmeter före dig själv i varje rörelse, ja då kommer det att ta emot. Men om du å andra sidan lägger märke till vad som behövs i varje given situation för att du ska kunna sitta, gå, stå och röra dig, då kommer du förmodligen upptäcka att det inte alls behövs så mycket ansträngning och du kommer att röra dig på ett friare sätt.

Men för att kunna göra detta så behöver vi vara mer närvarande i vårt huvud! Vi behöver ta in fakta från vår kontakt med omvärlden, oavsett om det är fysisk kontakt eller via våra sinnen, och tolka dessa fakta utan ett filter av ”det är såhär min kropp rör sig och så kommer det alltid vara”. Vi har en möjlighet att  i varje stund, i varje givet ögonblick analysera, vara närvarande, examinera, förhålla oss till och därmed justera, anpassa, variera oss själva och vår kropp i förhållande till vår omvärld.

”The facts are friendly” sa Patrick McDonald som var en av de första AT-lärare som utbildades. Och nu förstår jag vad han menar. Om vi lär oss ta in den information vi får utan förutfattade meningar och subjektiva tolkningar baserade på vårt automatiserad mönster, så har vi möjligheten att hela tiden utvecklas i samklang med våra aktuella förutsättningar, inte i strid mot. Och för detta måste vi använda vår hjärna och vara mer i våra huvuden. Kroppen och vår omgivning är vår största informationskälla!

 

Rekommenderar er att titta på den här korta filmen där Dr David Griesemer talar om Alexanderteknik från sitt perpektiv som neurolog.

delete

Att skapa en oas i ett kaos

Bråda tider just nu. Skolavslutningar. Student. Picknickar. Deadlines. Saker-att-klara-av-innan-semestern. 

För mig personligen dessutom en flytt. Om en vecka går flyttlasset och vi är långt ifrån klara. Innan dess en fest och ännu en skolavslutning med tillhörande grillkväll.

Hemma står kartonger överallt, och högar med ”skänk bort” och ”släng” väntar på sina öden.

Om man tänker praktiskt så hade det kanske varit bättre om jag var ledig och kunde jobba undan en del pack, skänk och släng hemma. Men när jag kom till jobbet idag så var det första ord som dök upp i mitt huvud ”oas”. Att komma hit till den här lugna delen av mitt liv där jag bara ägnar mig åt en sak – nämligen att ta hand om mig själv och skapa utrymme åt andra att göra detsamma – var precis vad jag behövde idag.

Jag tänker på hur viktigt det är att ha en oas i sitt liv. För många är det kanske att komma hem från jobbet som ger tillfälle att landa, att stillna. För andra kanske det är naturen eller trädgården som är oasen. Många kanske inte har ett faktiskt fysiskt utrymme för en oas, utan det kanske är rörigt både hemma och på jobbet.

Just detta tänkte jag på idag. För min del är jag så oerhört tacksam för den här pausen i mitt röriga hem- och husliv, men, jag behöver skapa små oaser i det intensiva arbete som väntar när jag kommer hem. Och vad skulle dessa oaser kunna bestå av?

Jag funderar på hur jag har gjort hittills och det har varit både stunder av medvetenhet och ”oas-skapande” och stunder av att totalt tappa det och bryta ihop.

Stunderna av medvetenhet har kunnat handla om att jag helt enkelt tagit en paus mitt i röran och lagt mig ned på golvet. Låtit ryggen flyta ut och det svala stengolvet bära mig. En annan typ av oas har jag hittat i att stanna upp och lyssna på en familjemedlem. Att se personen, lyssna, inte ha någon agenda med lyssnandet och inte känna att jag behöver säga eller förmedla något annat än ”jag hör dig.”

De stunder jag ”tappat det” så har det handlat om damage control. Det går att hitta en oas även där. Och för mig handlar det om att ta ansvar för vad som hände. Att för mig själv identifiera varför jag gick igång och förlåta mig själv först. Sedan kan jag gå vidare till de som drabbats av mitt ”tapp”.

En annan typ av oas tänker jag precis just nu skulle kunna vara för mig, att lägga märke till att alla medlemmar i familjen är på olika ställen känslomässigt när det gäller flytten, och det pendlar hela tiden. Så att vara lyhörd och att kunna se alla och envar där de precis just nu är, och inte fastna i vad de sa igår eller hur det kändes förra veckan kan skapa en rörlighet och ett flöde som en porlande bäck i en oas. Där jag sitter just nu i min faktiska fysiska oas på jobbet och skriver känns det fullt möjligt.  Och att det känns ”fullt möjligt” är väl början på något som faktiskt är det 🙂

Har du en oas? Faktisk och fysisk, eller har du verktyg för att skapa en oas i ditt liv? Berätta gärna!

 

delete

Känslan som guide?

”When the time comes to trust your feeling, you won’t want to use it.” 

Jag har funderat en del runt det här citatet från Alexander de senaste dagarna.

Under min utbildning var en av de viktiga grundstenarna att det inte nödvändigtvis är bra för att det känns bra. Vi avråddes faktiskt från att låta våra känslor guida oss!

Detta kan verka konstigt och främmande i en värld där vår viktigaste guide är ”hur det känns”. ”Du tycker så, men jag känner att det är såhär”. Och hur många av oss börjar inte våra meningar med ”Jag känner att….”?

När Alexander säger ”when the time comes that you can trust your feeling…” menar han alltså att vår känsla är opålitlig. Att den inte nödvändigtvis är vår bästa guide. Så när jag i början av min utbildning fick höra att jag inte skulle låta hur det kändes guida mig, så kunde det handla om att jag hade ett invant sätt att till exempel stå. Det var min vana, det kändes familjärt och hemtamt, men i längden gjorde det att jag fick ont i ryggen. När då läraren guidade mig till et nytt sätt att stå kunde det kännas konstigt och ovant. Min utmaning som elev var då att använda mitt tänkande och säga till mig själv att ”ok, detta känns konstigt och ovant, men det är för att det är nytt, och jag har inte varit här förut.” Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt.

Nu är det ju väldigt ofta så att det nya man lär sig med Alexandertekniken må kännas konstigt och ovant, men kommer ofta tillsammans med en känsla av lätthet och rörelsefrihet. Och det är väl det som faktiskt gör att man fortsätter. Om det bara kändes konstigt, ovant och främmande så skulle nog inte så många fortsätta! 😀

Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt

Emfasen på ”att inte känna efter” under min utbildning har jag inte riktigt kunna ta till mig just på grund av att med mina lärares guidning så hamnade jag förvisso på ett nytt och främmande ställe, men det kändes alltid bra! Och när jag återigen har fått tillfälle att fundera på det här citatet så tänker jag att det handlar om att inte leta efter känslan. När det med hjälp av Alexanderteknikens principer ”känns bra” så är det resultatet av ett medvetet arbete man har gjort. Man har, kanske med hjälp av en lärare, hållit sig själv i handen ut i det okända och provat något nytt. Utan att vara beroende av konstant feedback om att det ska kännas bra/rätt/hemtamt på vägen.

I takt med att man ökar medvetenheten och förmågan att observera och notera vad som händer och välja någonting nytt, en ny reaktion på ett stimuli, så får man en mer och mer pålitlig feedback från sig själv om vad som faktiskt är bra och som gagnar oss. Som citatet ovan ”When the time comes that you can trust your feeling…” Sen fortsätter han ”…you wont want to use it” Och detta kan ju verka märkligt! När vi väl kan lita på att det vi lägger märke till i oss själva är det som faktiskt händer – att när det känns bra så är det bra – då kommer vi inte vilja använda oss av det! Och det här tänker jag handlar om att gå via känslan faktiskt blir en omväg! När vi har det här redskapet att medvetet kunna kliva ur vägen för oss själva och med nyfikenhet ta reda på hur vi ska ta oss an en uppgift, då blir känslan som guide överflödig.

Att sedan kunna njuta av den stilla känsla av eufori som infinner sig när kropp och sinne är i harmoni är ju underbart – men det är inte vägen dit.

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #9

Den Kapabla Människan

Denna andra del av titeln på vår bloggserie slog verkligen an en sträng i mig när Barbro först kom upp med namnet. ”Den kapabla människan”. Men vad är det som är så tilltalande? Och hur kan det kopplas till ergonomi?

Härom veckan skrev Barbro om höger- och vänstersidighet och hade dessutom en utmaning på sin fb-sida med uppmaningar att testa att använda ”fel” hand till vardagliga aktiviteter som till exempel att borsta tänderna. Och häri ligger mycket av människans storhet. Den kapabla människans förmåga att inte vara en slav under ett automatiserat eller instinktivt beteende.

Visst, vanan är stark, och vi kommer förmodligen att falla tillbaka i den utan att vi märker det, men vi har alltid en möjlighet att förnya vår tanke, föra upp vårt omedvetna automatiska beteende till medvetandets yta och prova igen.

Det finns ofta ett motstånd mot att kliva av vanans autobahn och trampa upp nya stigar i hjärnan. Och det kan kännas enklare att maskera, vaddera och bygga bort vårt obehag med ergonomiska möbler än att börja ifrågasätta vad det är vi gör med oss själva som orsakar obehaget.

Men vi kan. Vi har de mentala redskapen att stanna upp. Vi kan notera vanans makt, stanna upp och välja någonting annorlunda. Vi kan, om vi verkligen applicerar vårt tänkande, bli medvetna om vad vi gör, hur vi gör det och därmed ändra vårt beteende. Till exempel så kan vi under en dag experimentera med att göra saker med vänster hand om vi är högerhänta och vice versa.

Att bli uppmärksam på våra vanor genom att byta mellan höger och vänster är ett väldigt tydligt och konkret exempel på hur vi är styrda av våra vanor. Att notera våra vanor i vårt gående, stående och sittande som vi ägnar mycket av vår tid åt och som kan ge oss oerhörda problem kan vara svårare. Dessa kunskaper har för längesedan blivit automatiserade. När vi som barn väl lärt oss det så förpassas det till det omedvetna för att vi ska kunna gå vidare och lära oss annat.

Men även dessa kunskaper kan man fiska upp till medvetandets yta. Där kan vi titta med nya ögon på vad som egentligen behövs för att vi ska kunna sitta, gå och stå med större frihet och mindre ansträngning, och därmed även leka, samtala, umgås, äta, skratta och LEVA i större harmoni med oss själva och med vår omgivning.

Och som vi har försökt belysa i den här bloggserien så handlar det varken om korrekta sätt att sitta eller stå eller om ”intelligenta möbler”. Det handlar inte om att kroppen ska vara en välfungerande maskin som bär runt på vår hjärna så att den ska kunna tänka kloka tankar. Det handlar mer om relation än position. Mer om kontakt än kontroll. Det handlar om tillit till oss själva som kapabla människor.

Nästa vecka kommer 10:e och sista delen i vår bloggserie – denna gång från Barbro – och den hittar du här.

 

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #7

Hur ska jag sitta?

Nu när vi kommit till nummer sju i bloggserien om ergonomi tänkte jag berätta hur man egentligen sitter. Exakt var sittbenen ska ha kontakt med underlaget, den exakta vinkeln på benet gentemot bålen, hur ni ska hålla huvudet på plats och vilken del av fötterna som ska ha kontakt med marken.

Nä jag bara skoja’.

Ni som följt denna serie vet vid det här laget att det inte finns någon ”exakt rätt position”. Alexander ska ha sagt, ”There is no such thing as a right position, but there is such a thing as a right direction”.

Att tänka i riktningar istället för positioner skapar en rörelse och ett flöde i kroppen. Och jag skulle även vilja tillägga att istället för att tänka position kan vi tänka relation.

Vår relation till tyngdkraften och underlaget. Vår relation till den uppgift vi har framför oss. Vår relation till människor och andra varelser omkring oss. Allt detta påverkar oss och behöver få påverka oss så att vi i varje stund kan förhålla oss på bästa möjliga sätt till det vi för närvarande har för handen/kroppen/tanken.

Faktum är att allt detta påverkar oss oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Prova detta: Om du sitter ned, försök att inta en så god position som möjligt. Tänk på att du ska sitta balanserat och fritt utan att skapa någon onödig anspänning i sittandet. Tänk sedan på något riktigt komplicerat. Skrynkla gärna ihop ansiktet i koncentration.

Fortsätt med det koncentrerade ansiktsuttrycket och gå tillbaka till din sits. Vad händer? Känner du dig fortfarande fri? Vad har hänt med andningen?

Prova nu att komma tillbaka till sitsen. Sitt balanserat över sittbenen. Låt stolen bära dig. Låt huvudet balansera fritt på översta nackkotan och lägg märke till fötternas kontakt med golvet. Tänk återigen på något riktigt komplicerat, men denna gång lägg märke till om du kan låta bli att lägga spänningen i ansiktet. Fundera på om du kan fortsätta att låta underlaget bära och att inte hålla andan. Se om det är möjligt att hålla tanken igång samtidigt som du är medveten om relationen till underlaget, till rummet runt omkring dig och din plats i rummet. Fortsätt att låta ögonen se ut utan att låsa blicken.

Vad händer nu? Vad var skillnaden? Var det svårt att hålla tanken igång när du inte satte den som en spänning någonstans, eller var det lättare?

Frågan ”Hur ska jag sitta?” får jag väldigt ofta under workshops och i början av en lektionsserie, och det är klart, det går att skapa en förutsättning för att lättare kunna sitta balanserat, till exempel en stol som inte sluttar bakåt eller en möjlighet att ha fötterna på golvet. Men i slutändan så handlar det mindre om hållning och mer om förhållningssätt – till underlaget, till tyngdkraften, till våra tankar och vad de gör med oss, till våra medmänniskor och till våra arbetsuppgifter. Det är ett ständigt flöde och en ständig växelverkan, och i detta flöde finns ingen ”rätt position”. Och tur är väl det!

Nästa vecka skriver Barbro, och alla hennes inlägg kan ni hitta här.