delete

Att skapa en oas i ett kaos

Bråda tider just nu. Skolavslutningar. Student. Picknickar. Deadlines. Saker-att-klara-av-innan-semestern. 

För mig personligen dessutom en flytt. Om en vecka går flyttlasset och vi är långt ifrån klara. Innan dess en fest och ännu en skolavslutning med tillhörande grillkväll.

Hemma står kartonger överallt, och högar med ”skänk bort” och ”släng” väntar på sina öden.

Om man tänker praktiskt så hade det kanske varit bättre om jag var ledig och kunde jobba undan en del pack, skänk och släng hemma. Men när jag kom till jobbet idag så var det första ord som dök upp i mitt huvud ”oas”. Att komma hit till den här lugna delen av mitt liv där jag bara ägnar mig åt en sak – nämligen att ta hand om mig själv och skapa utrymme åt andra att göra detsamma – var precis vad jag behövde idag.

Jag tänker på hur viktigt det är att ha en oas i sitt liv. För många är det kanske att komma hem från jobbet som ger tillfälle att landa, att stillna. För andra kanske det är naturen eller trädgården som är oasen. Många kanske inte har ett faktiskt fysiskt utrymme för en oas, utan det kanske är rörigt både hemma och på jobbet.

Just detta tänkte jag på idag. För min del är jag så oerhört tacksam för den här pausen i mitt röriga hem- och husliv, men, jag behöver skapa små oaser i det intensiva arbete som väntar när jag kommer hem. Och vad skulle dessa oaser kunna bestå av?

Jag funderar på hur jag har gjort hittills och det har varit både stunder av medvetenhet och ”oas-skapande” och stunder av att totalt tappa det och bryta ihop.

Stunderna av medvetenhet har kunnat handla om att jag helt enkelt tagit en paus mitt i röran och lagt mig ned på golvet. Låtit ryggen flyta ut och det svala stengolvet bära mig. En annan typ av oas har jag hittat i att stanna upp och lyssna på en familjemedlem. Att se personen, lyssna, inte ha någon agenda med lyssnandet och inte känna att jag behöver säga eller förmedla något annat än ”jag hör dig.”

De stunder jag ”tappat det” så har det handlat om damage control. Det går att hitta en oas även där. Och för mig handlar det om att ta ansvar för vad som hände. Att för mig själv identifiera varför jag gick igång och förlåta mig själv först. Sedan kan jag gå vidare till de som drabbats av mitt ”tapp”.

En annan typ av oas tänker jag precis just nu skulle kunna vara för mig, att lägga märke till att alla medlemmar i familjen är på olika ställen känslomässigt när det gäller flytten, och det pendlar hela tiden. Så att vara lyhörd och att kunna se alla och envar där de precis just nu är, och inte fastna i vad de sa igår eller hur det kändes förra veckan kan skapa en rörlighet och ett flöde som en porlande bäck i en oas. Där jag sitter just nu i min faktiska fysiska oas på jobbet och skriver känns det fullt möjligt.  Och att det känns ”fullt möjligt” är väl början på något som faktiskt är det 🙂

Har du en oas? Faktisk och fysisk, eller har du verktyg för att skapa en oas i ditt liv? Berätta gärna!

 

delete

Känslan som guide?

”When the time comes to trust your feeling, you won’t want to use it.” 

Jag har funderat en del runt det här citatet från Alexander de senaste dagarna.

Under min utbildning var en av de viktiga grundstenarna att det inte nödvändigtvis är bra för att det känns bra. Vi avråddes faktiskt från att låta våra känslor guida oss!

Detta kan verka konstigt och främmande i en värld där vår viktigaste guide är ”hur det känns”. ”Du tycker så, men jag känner att det är såhär”. Och hur många av oss börjar inte våra meningar med ”Jag känner att….”?

När Alexander säger ”when the time comes that you can trust your feeling…” menar han alltså att vår känsla är opålitlig. Att den inte nödvändigtvis är vår bästa guide. Så när jag i början av min utbildning fick höra att jag inte skulle låta hur det kändes guida mig, så kunde det handla om att jag hade ett invant sätt att till exempel stå. Det var min vana, det kändes familjärt och hemtamt, men i längden gjorde det att jag fick ont i ryggen. När då läraren guidade mig till et nytt sätt att stå kunde det kännas konstigt och ovant. Min utmaning som elev var då att använda mitt tänkande och säga till mig själv att ”ok, detta känns konstigt och ovant, men det är för att det är nytt, och jag har inte varit här förut.” Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt.

Nu är det ju väldigt ofta så att det nya man lär sig med Alexandertekniken må kännas konstigt och ovant, men kommer ofta tillsammans med en känsla av lätthet och rörelsefrihet. Och det är väl det som faktiskt gör att man fortsätter. Om det bara kändes konstigt, ovant och främmande så skulle nog inte så många fortsätta! 😀

Det går nämligen inte att förändra sig själv och ändå stanna kvar i samma gamla hemtama och trygga tillvaro som man är van vid och som känns rätt

Emfasen på ”att inte känna efter” under min utbildning har jag inte riktigt kunna ta till mig just på grund av att med mina lärares guidning så hamnade jag förvisso på ett nytt och främmande ställe, men det kändes alltid bra! Och när jag återigen har fått tillfälle att fundera på det här citatet så tänker jag att det handlar om att inte leta efter känslan. När det med hjälp av Alexanderteknikens principer ”känns bra” så är det resultatet av ett medvetet arbete man har gjort. Man har, kanske med hjälp av en lärare, hållit sig själv i handen ut i det okända och provat något nytt. Utan att vara beroende av konstant feedback om att det ska kännas bra/rätt/hemtamt på vägen.

I takt med att man ökar medvetenheten och förmågan att observera och notera vad som händer och välja någonting nytt, en ny reaktion på ett stimuli, så får man en mer och mer pålitlig feedback från sig själv om vad som faktiskt är bra och som gagnar oss. Som citatet ovan ”When the time comes that you can trust your feeling…” Sen fortsätter han ”…you wont want to use it” Och detta kan ju verka märkligt! När vi väl kan lita på att det vi lägger märke till i oss själva är det som faktiskt händer – att när det känns bra så är det bra – då kommer vi inte vilja använda oss av det! Och det här tänker jag handlar om att gå via känslan faktiskt blir en omväg! När vi har det här redskapet att medvetet kunna kliva ur vägen för oss själva och med nyfikenhet ta reda på hur vi ska ta oss an en uppgift, då blir känslan som guide överflödig.

Att sedan kunna njuta av den stilla känsla av eufori som infinner sig när kropp och sinne är i harmoni är ju underbart – men det är inte vägen dit.

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #9

Den Kapabla Människan

Denna andra del av titeln på vår bloggserie slog verkligen an en sträng i mig när Barbro först kom upp med namnet. ”Den kapabla människan”. Men vad är det som är så tilltalande? Och hur kan det kopplas till ergonomi?

Härom veckan skrev Barbro om höger- och vänstersidighet och hade dessutom en utmaning på sin fb-sida med uppmaningar att testa att använda ”fel” hand till vardagliga aktiviteter som till exempel att borsta tänderna. Och häri ligger mycket av människans storhet. Den kapabla människans förmåga att inte vara en slav under ett automatiserat eller instinktivt beteende.

Visst, vanan är stark, och vi kommer förmodligen att falla tillbaka i den utan att vi märker det, men vi har alltid en möjlighet att förnya vår tanke, föra upp vårt omedvetna automatiska beteende till medvetandets yta och prova igen.

Det finns ofta ett motstånd mot att kliva av vanans autobahn och trampa upp nya stigar i hjärnan. Och det kan kännas enklare att maskera, vaddera och bygga bort vårt obehag med ergonomiska möbler än att börja ifrågasätta vad det är vi gör med oss själva som orsakar obehaget.

Men vi kan. Vi har de mentala redskapen att stanna upp. Vi kan notera vanans makt, stanna upp och välja någonting annorlunda. Vi kan, om vi verkligen applicerar vårt tänkande, bli medvetna om vad vi gör, hur vi gör det och därmed ändra vårt beteende. Till exempel så kan vi under en dag experimentera med att göra saker med vänster hand om vi är högerhänta och vice versa.

Att bli uppmärksam på våra vanor genom att byta mellan höger och vänster är ett väldigt tydligt och konkret exempel på hur vi är styrda av våra vanor. Att notera våra vanor i vårt gående, stående och sittande som vi ägnar mycket av vår tid åt och som kan ge oss oerhörda problem kan vara svårare. Dessa kunskaper har för längesedan blivit automatiserade. När vi som barn väl lärt oss det så förpassas det till det omedvetna för att vi ska kunna gå vidare och lära oss annat.

Men även dessa kunskaper kan man fiska upp till medvetandets yta. Där kan vi titta med nya ögon på vad som egentligen behövs för att vi ska kunna sitta, gå och stå med större frihet och mindre ansträngning, och därmed även leka, samtala, umgås, äta, skratta och LEVA i större harmoni med oss själva och med vår omgivning.

Och som vi har försökt belysa i den här bloggserien så handlar det varken om korrekta sätt att sitta eller stå eller om ”intelligenta möbler”. Det handlar inte om att kroppen ska vara en välfungerande maskin som bär runt på vår hjärna så att den ska kunna tänka kloka tankar. Det handlar mer om relation än position. Mer om kontakt än kontroll. Det handlar om tillit till oss själva som kapabla människor.

Nästa vecka kommer 10:e och sista delen i vår bloggserie – denna gång från Barbro – och den hittar du här.

 

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #7

Hur ska jag sitta?

Nu när vi kommit till nummer sju i bloggserien om ergonomi tänkte jag berätta hur man egentligen sitter. Exakt var sittbenen ska ha kontakt med underlaget, den exakta vinkeln på benet gentemot bålen, hur ni ska hålla huvudet på plats och vilken del av fötterna som ska ha kontakt med marken.

Nä jag bara skoja’.

Ni som följt denna serie vet vid det här laget att det inte finns någon ”exakt rätt position”. Alexander ska ha sagt, ”There is no such thing as a right position, but there is such a thing as a right direction”.

Att tänka i riktningar istället för positioner skapar en rörelse och ett flöde i kroppen. Och jag skulle även vilja tillägga att istället för att tänka position kan vi tänka relation.

Vår relation till tyngdkraften och underlaget. Vår relation till den uppgift vi har framför oss. Vår relation till människor och andra varelser omkring oss. Allt detta påverkar oss och behöver få påverka oss så att vi i varje stund kan förhålla oss på bästa möjliga sätt till det vi för närvarande har för handen/kroppen/tanken.

Faktum är att allt detta påverkar oss oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Prova detta: Om du sitter ned, försök att inta en så god position som möjligt. Tänk på att du ska sitta balanserat och fritt utan att skapa någon onödig anspänning i sittandet. Tänk sedan på något riktigt komplicerat. Skrynkla gärna ihop ansiktet i koncentration.

Fortsätt med det koncentrerade ansiktsuttrycket och gå tillbaka till din sits. Vad händer? Känner du dig fortfarande fri? Vad har hänt med andningen?

Prova nu att komma tillbaka till sitsen. Sitt balanserat över sittbenen. Låt stolen bära dig. Låt huvudet balansera fritt på översta nackkotan och lägg märke till fötternas kontakt med golvet. Tänk återigen på något riktigt komplicerat, men denna gång lägg märke till om du kan låta bli att lägga spänningen i ansiktet. Fundera på om du kan fortsätta att låta underlaget bära och att inte hålla andan. Se om det är möjligt att hålla tanken igång samtidigt som du är medveten om relationen till underlaget, till rummet runt omkring dig och din plats i rummet. Fortsätt att låta ögonen se ut utan att låsa blicken.

Vad händer nu? Vad var skillnaden? Var det svårt att hålla tanken igång när du inte satte den som en spänning någonstans, eller var det lättare?

Frågan ”Hur ska jag sitta?” får jag väldigt ofta under workshops och i början av en lektionsserie, och det är klart, det går att skapa en förutsättning för att lättare kunna sitta balanserat, till exempel en stol som inte sluttar bakåt eller en möjlighet att ha fötterna på golvet. Men i slutändan så handlar det mindre om hållning och mer om förhållningssätt – till underlaget, till tyngdkraften, till våra tankar och vad de gör med oss, till våra medmänniskor och till våra arbetsuppgifter. Det är ett ständigt flöde och en ständig växelverkan, och i detta flöde finns ingen ”rätt position”. Och tur är väl det!

Nästa vecka skriver Barbro, och alla hennes inlägg kan ni hitta här.

 

 

delete

Bortom Ergonomin – den Kapabla Människan #5

Ergonomi för leda och motstånd

Vi har säkert alla en arbetsuppgift eller en aktivitet som vi då och då måste ta itu med, men där bara tanken på den skapar ett motstånd som känns i hela kroppen. För mig kan det till exempel handla om bokföring. För någon annan kan det kanske handla om olika sorters hushållsarbete eller tanken på ”vad man egentligen ska laga för middag idag!!?”

Vad har då detta med ergonomi att göra? Jo, det där motståndet man känner tar sig uttryck i muskelspänning. Inom oss har vi det där treåriga barnet som helst av allt skulle vilja lägga sig ner på golvet och skrika ”VILL INTE!!!” och kämpa emot med näbbar och klor när föräldern försöker klä av/på/borsta tänder eller vad det nu kan vara. Men eftersom vi är vuxna så gör vi inte så.

Så hur gör vi då?

En strategi är att skjuta upp uppgiften. Den finns som en molande tandvärk, men vi ignorerar den tills vi verkligen MÅSTE göra något åt den. Under hela den här tiden så ligger det här motståndet i kroppen som en anspänning som då och då dyker upp till ytan och ger oss lite ångest och kanske lite skuld och skam – och det p å v e r k a r oss! Det blir som grus i maskineriet och kan leda till både huvudvärk och ledvärk, oavsett hur ergonomisk ens stol är!

En annan strategi är att ”bita ihop” och, jag gillar det engelska uttrycket, ”muscle through” uppgiften. ”Jag avskyr verkligen att göra det här och motståndet är stort, men om jag kämpar och biter ihop ska jag övervinna motståndet”. Det låter rätt jobbigt. Med den här metoden gör man sig själv till en motståndare som man ska besegra. Rent energimässigt så är det inte särskilt ekonomiskt. Först har du motståndet mot uppgiften i kroppen och sedan ska du med viljekraft övervinna motståndet! Puh! Inte heller detta kan avhjälpas med en ergonomisk arbetsplats.

Men om vi tittar lite på ergonomi i ett vidare begrepp. Om vi tittar på vår inre ergonomi. Finns det något vi kan ändra där?

När det gäller mig själv och min bokföring så kan jag ofta notera att det är något som ligger och skaver, och jag kanske inte ens är medveten om att det är deadline för bokföringen som irriterar. Om jag då ger mig själv en stund att landa i mig själv, att släppa tunnelseendet, att låta underlaget bära så brukar det bubbla upp till medvetandet: ”javisstja, det är bokföringen som skaver” Om jag då är någonstans där jag inte kan ta itu med uppgiften just då, så kan jag för tillfället släppa det. Eftersom jag inte kan utföra uppgiften där och då så är det onödigt att gå och bära på anspänningen som tanken på uppgiften skapar. I den situationen kanske jag också har möjlighet att planera när jag ska avsätta tid för att tänka på eller utföra uppgiften. Att göra en notering i min kalender eller skriva en lista gör underverk för min inre ergonomi!

När det sedan handlar om att faktiskt göra det så brukar jag börja med förberedelserna. Jag hämtar allt jag behöver och ser till att jag har en bra arbetsyta med allt inom räckhåll. Jag gör kaffe och kanske jag har något gott att äta till kaffet. Jag skapar en arbetsplats som tillfredsställer min inre ergonomi.

Med dessa förberedelser så kan jag skapa en närvaro i varje del av uppgiften – en sak i taget. Istället för att tänka – ”nu ska jag bara bita ihop och bli klar med detta”, så tar jag ett kvitto i taget och sakta känner jag att gruset i maskineriet försvinner och jag kan vara i ett närvarande flöde stället.

Känner du igen dig? Har du någon arbetsuppgift/aktivitet som du ogillar men som måste göras? Hur tar du dig an den?

Nästa vecka kommer del 6 i denna serie och då från kollegan Barbro Olsson. Här hittar du den och där finns även del 2 och 4.