Att andas. Att ta emot luften.

Tänk vilken chock för systemet när en nyfödd bebis först blir exponerad för luft! Plötsligt rusar luften in genom näsborrar och mun och fyller lungorna. Vad kan man annat göra än att skrika rakt ut!

Som bebisar finns sedan luften bara där för oss när vi behöver den – för att syresätta blodet, men också för att uttrycka våra behov med rösten. Anledningen är inte att bebisar är sällsynt bra på konsten att andas, utan att de ännu inte har börjat konstra med själva förutsättningarna för att andningen ska fungera optimalt – nämligen förlängningen av ryggraden och expansionen av bröstkorgen – de fria lederna i armar och ben och en fri käke och tunga!

Jag har tänkt mycket på andningen på sistone, eftersom söklampan hamnat där igen på grund av böcker jag läst och lärare jag pratat med och att jag dessutom tagit upp körsång igen efter ett långt uppehåll.

När jag började sjunga för längesen var det populärt att tala om ”magstödet” och att ”andas med magen”. Jag hade också en balettlärare som sa till mig att ”hålla diafragman” för att kontrollera rörelserna. Allt detta kombinerat med att det ansågs nästan farligt att andas med bröstet, gjorde att jag lyckades ganska bra med att låsa bröstkorgen och bara röra magen när jag andades. Detta var något jag fick jobba mycket med när jag gick min Alexanderlärarutbildning och något jag fortsätter att arbeta med kontinuerligt.

Som så ofta, så ser jag samma mönster i mina elever som jag själv arbetar med just för tillfället. Vad hönan och ägget är kan man grubbla sig blå över så det gör jag inte nu. Jag märkte det först när jag jobbade med elever i liggande, att det finns en tendens att vilja platta till hela ryggen. Speciellt den övre delen av ryggen där ryggraden förlängs ut ur bröstkorgen. När jag började arbeta med detta märkte jag att det blev lättare att frigöra hela bröstkorgen och faktiskt, med bordet som underlag låta ryggen expandera, inte bara i längd och bredd, utan även i höjd. Jag märkte att många elever hade samma mönster som jag, nämligen att låsa bröstkorgen och egentligen bara röra magen när de andades. Med tillåtelsen att låta bröstkorgen expandera åt alla håll blev andningen friare och ryggraden kunde ytterligare förlängas. En lärare jag talat med menar att det handlar om att ”ta emot luften” – ”accepting the breath”.

För mig har den här insikten och det fortsatta jobbet med andningen ändrat oerhört mycket i min sång. Precis som med det nyfödda barnet så behövs det ingen inandning om kroppen är fri, förlängd och expanderad. Luften är en gas som fyller alla tomrum. Om vi däremot har jobbat hårt med att andas med magen och att hålla vår bröstkorg, som var fallet med mig och många av mina elever – ja då behöver man använda muskelkraft för att dra in luften. Åtminstone känns det så.

Idag när jag var ute och sprang med min ”nya insikt” blev det så oerhört tydligt att jag verkligen inte behöver andas in! Om jag andas ut och min nacke är fri så att mitt huvud kan tendera framåt och uppåt, så att min rygg kan förlängas och breddas, då kommer luften jag behöver bara in. Utrymmet finns redan där eftersom jag inte kollapsat på utandningen!

En annan intressant upptäckt var att, så fort jag tänkte, ”jag ska springa dit fram”, då började jag dra in luft som om jag trodde att jag behövde extra luft för att orka. Med resultatet att jag inte orkade ända fram. Men inte för att jag, som mitt undermedvetna trodde, hade för lite luft, utan för att jag hade för mycket. När jag blev medveten om detta och fortsatte med att andas ut och istället ta emot luften så orkade jag igen. För mycket syre är inte heller bra!!!

Full chest breathing talade Alexander om. Jag tror jag börjar förstå vad han menade 🙂

Leave a Reply