delete

Att stå på händer

Under en period har jag roat mig med att ta reda på hur man egentligen gör när man står på händer. Inspirerad av min dotter som är i åldern då alla pauser utnyttjas till att stå på händer, gå ned i brygga eller hjula, började jag undersöka vad det är som behövs, och i sann Alexander-anda, vad det är som inte behövs.

Eftersom jag själv gick både på klassisk balett och redskapsgymnastik som barn, och egentligen inte har funderat så mycket på hur man gör i vuxen ålder, så har jag kvar ”redskapsgymnastik-tänket” i kroppen även i vuxen ålder. Med det menar jag att mycket av målet med gymnastik är att det ska se snyggt ut. Så när man står på händer så ska det vara rakt och elegant och se kontrollerat ut. För att uppnå detta så märker jag, nu när jag börjar utforska det, att det för mig inneburit att ”hålla i mig”, att ha raka armar och låsa armbågslederna och att sträcka ut benen i en snygg form.

Eftersom jag nu omskolat mig själv helt och hållet i hur jag relaterar till mig själv och min kropp så började jag fundera på hur jag ska översätta detta till handstående och kom fram till följande:

  • Relation, inte position! Försök inte att kontrollera balansen genom att hålla en position. Det är mycket svårare att hålla balansen (av naturliga skäl) när man står på händerna än när man står på fötterna. Tillåt ryggraden att hitta relationen till underlaget även när du är upp och ned. Precis som när du står, håll inte i dig, utan låt stabiliteten och samtalet med tyngdkraften komma inifrån.
  • Lås inte armarna. Det är väldigt frestande att ha armarna i ett låst läge för stabilitet, men precis som i stående behöver det finnas möjlighet till svikt och rörelse i lederna – både i handleder, armbågsleder och axelleder. Den rörelsen hjälper till i samtalet med tyngdkraften och gör att du kan justera dig för att vara i balans.
  • Bry dig inte om att vara rak. Det kan komma senare. Det viktigaste är att hitta balansen och det kan innebära att ryggraden behöver utnyttjas i alla sina kurvor, att benen får vara med för att behålla jämvikten över händerna och att du kan flytta händerna för att hitta jämvikt. Även där alltså jätteviktigt med fria armar!
  • Lek! Utforska! Tillåt dig själv att undersöka hur det egentligen går till, om du tar bort alla bilder och förutfattade meningar om det. Känn kroppens samverkan med tyngdkraften och lek med den!
  • Sist men inte minst – lås inte nacken! Och kom ihåg att fortsätta andas. Även när du är upp- och ned ska ryggraden få vara lång och fjädrande, så vad huvudet gör på den översta nackkotan är mycket viktigt.

 

Idag när jag gjorde lite handstående i en paus märkte jag att jag kan finjustera balansen med händerna. De grova dragen hittar jag i benen och bäckenet, men de små justeringarna för att kunna stå längre kan jag göra i händerna och där är fingrarna väldigt aktiva också. Lite som jag tänker mig att tårna skulle kunna vara om vi människor gick omkring barfota!

Ha så kul!

 

delete

Att hålla en hållning

I mitt arbete stöter jag ofta på en idé om att det finns en ultimat

Min dotter i fin balans för att baka

”hållning” som vi ska uppnå för att ha en slags utgångspunkt från vilken allt ska fungera bättre. Den här hållningen involverar ofta en hållen bålmuskulatur, ett par axlar som ska dras bakåt och skulderblad som ska mötas i mitten av ryggen, en ”gladpunkt” i bröstet som ska lyftas upp, en haka som ska dras in mot bröstet, och ofta ett par mjuka lätt böjda knän så att man ska undvika att låsa knäna bakåt.

Det här sättet att tänka på hur vi ska vara upprätta är ofta djupt inrotat i oss – hos många ända från barnsben – med välmenande instruktioner om att ”sträcka på oss” och inte ”sitta som hösäckar”. Senare i livet får vi veta att det är viktigt med en ”god hållning” för att få det där jobbet, göra ett gott intryck, vara attraktiva för den vi vill attrahera – och vi gör vårt bästa. Vi drar tillbaka axlarna, vi håller ut bröstet och petar in hakan, för att kort därefter känna oss misslyckade eftersom vi inte klarar av att hålla positionen någon längre stund.

Följaktligen är det många som kommer till mig som börjar med att ursäkta sig och säga att de ”vet att de har oerhört dålig hållning” och att de är ”lata” med att korrigera sig själva.

När jag då säger att de ska börja med att låta underlaget bära. Att deras uppgift under lektionen inte är att sträcka på sig utan att låta bli att hålla upp sig, i sig och in sig. Att låta nacken vara fri så att ryggraden kan förlängas – inte för att de sträcker på sig, utan för att de kliver ur vägen för sig själva och tillåter längd, tillåter ryggradens och hela kroppens naturliga strävan att bära upp oss med hjälp av tyngdkraften. Då kan reaktionen variera från en lättnadens suck, (-kan det vara såhär lätt?) till en känsla av rädsla och att ha totalt släppt kontrollen (-det känns läskigt, jag vet inte var jag har mig själv!)

Det de flesta ändå tar upp är att det jag säger känns instinktivt rätt, men att det så totalt går emot allt de någonsin fått lära sig om hållning. Och det är ofta det som är det största hindret för det fortsatta lärandet – att i den här bubblan, i det här lilla rummet, och med hjälp av en Alexanderlärare, känns det lätt och naturligt att bära upp sig utan någon ansträngning, men kan det verkligen vara sant?

Detta är en av anledningarna till varför det är bra att komma ofta i början – gärna två gånger i veckan – så att man påminns ofta om hur det kan vara, så att man också kan börja, med hjälp av det man lär sig på lektionerna, införliva det i sin vardag och hjälpa sig själv.

En Alexanderlärares uppgift är ju i stort sett att avveckla sig själv och att empower sina studenter att hitta sin egen kompass, så att nästa gång någon säger ”Sträck på dig!”, så kan en säga ”Näpp!”