”Fulgråt och förlåt” en Alexanderlärares bekännelser

I helgen var jag med om en märklig och tydlig upplevelse. Jag hade spenderat morgonenanger-18658_640 med att bara ”klara av” och ”bli färdig” med en uppgift. Jag märkte under hela tiden hur jag bara bet ihop och körde på för att bli färdig och jag var väl medveten om, och uppmärksam på, att jag struntade i att vara närvarande, att lämna mig själv i fred, att förlängas in i rörelse. ”Jag tar hand om ‘det där’ sen” sa jag till mig själv och fortsatte tills jag blev färdig.

Spänd som en fjäder och med känningar i nacke och käke blev jag till slut klar. Redo att nu titta upp och ut, och vara ledig och närvarande.

Det som hände efter det var jag totalt oförberedd på och hade, kändes det som, ingen förmåga att påverka.

Jag blev plötsligt och utan förvarning så vansinnigt frustrerad och arg över det faktum att tonåringarna ”bara satt med sina telefoner” och ”gjorde ingenting”. Jag gick runt och gormade att ”det är ju JÄTTEFINT VÄDER” och ”UT MED ER OCH GÖR NÅNTING ANNAT!!”

Mina barn gav mig irriterade blickar och sa ingenting, och när jag – förmodligen med ungefär samma ton – försökte FÖRKLARA MIG, tittade en av dem bara på mig och sa: ”Jag pratar inte med dig när du är sådär.” (Tack underbara B <3)

Under hela det här utbrottet var det som om jag såg på mig själv utifrån och kunde bara låta stormen komma, för att förhoppningsvis sen blåsa över.

Det gjorde den. Mycket tack vare min familj. Min man som såg kärleksfullt på mig, men inte eldade på med kommentarer eller åsikter, mina barn som lät bli att göra det värre genom att börja vråla tillbaka och smälla i dörrar.

Från min utifrånsyn blev det till slut så uppenbart att dramat bara existerade i mig, av mig, och att det enda jag behövde göra var att stanna upp. Att sluta. Att låta det blåsa över. Och det gjorde jag.

Luften gick ur mig och jag bad om ursäkt och visade mig från min allra mest sårbara sida.  Fulgråt och förlåt. Sonen log med hela ansiktet och kramade mig länge.

Först nu, i efterhand, förstår jag att det som hände faktiskt var ett resultat av de timmar jag spenderat på morgonen med att anstränga mig, köra på, bita ihop, inte lyssna på mina signaler, inte stanna upp.

Och eftersom ingen annan förstod orsaken till mitt drama, eller kanske just för att de förstod, så tog de inte på sig någon skuld eller kände någon skam för det jag gormade om, så kunde de bara vara vittnen och faktiskt hjälpa mig att låta det passera.

Leave a Reply