Att ”motionssimma”

Jag har så smått börjat ”motionssimma” igen. Inom citationstecken eftersom det swimming-pool-1229130_640snarare handlar om att umgås med vattnet och tumla mig fram än att i rask takt simma 40 längder.

När jag var i 20-årsåldern gjorde jag just det – religiöst – en gång i veckan. 40 längder på superfina välorganiserade Härnösands simhall. Där var det en extremt viktigt att alla som skulle simma höll sig till banorna utmärkta ”motionssim” och det var strängt förbjudet att avvika från motsols-simmet. Man följde pilarna helt enkelt! Och simmade man långsamt höll man sig ödmjukt lite åt sidan, och simmade man lite snabbare skyndade man sig att simma om för att så lite som möjligt störa den flytande trafiken.

Det är lite annorlunda på simhallen där jag simmar nu. Närmare bestämt rätt nära total anarki! Visst, skylten med motionssim och ”simma i pilarnas riktning” finns även här, men  den ses nog mer som ett rekommendation eller ett vänligt förslag.

Här simmar två väninnor i bredd för att kunna samtala med varandra medan två personer ägnar sig att simma fram och tillbaka rakt över banorna, som om det var ett övergångsställe eller något. En person simmar konsekvent i mitten både åt ena och andra hållet och två personer går med simmande armar tills de inte bottnar och sedan tillbaka igen.

Om man går hit och tänker att man ska ”motionssimma” så är det upplagt för frustration och irritation för en som är uppvuxen med Härnösands simhall. Delvis därför släpper jag alla tankar på motion och tänker att jag umgås med vattnet och de människor som är i vattnet just nu. Vi väjar för och hejar på varandra, vi ler och släpper fram de snabbare och parerar runt de långsammare. Det är väldigt konfliktfritt och alla ger plats åt varandra. Märkligt nog flyter det på ganska bra trots den totala avsaknaden av organisation.

När jag av nödvändighet släpper alla idéer om 40 längder på en halvtimme så finns även möjlighet att upptäcka elementet vatten. Känna hur det omsluter mig. Låta vattnets rörelser röra mig. Och eftersom det är många fler än jag i vattnet så rör sig vattnet på ett oförutsägbart sätt hit och dit. Den här rörelsen som jag känner att förr, när jag motionssimmade, var en rörelse jag försökte betvinga och styra – helt utan att lyckas förstås. Nu låter jag rörelsen röra mig och jag följer med och använder mig av den för att komma framåt. Jag är i relation till vattnet och till de andra människorna i vattnet. Och det är, faktiskt, fullkomligt ljuvligt! Därmed inte sagt att jag inte hoppas att jag kommer vara helt ensam i simbassängen nästa gång 🙂

Simma lugnt!

Leave a Reply