delete

”Fulgråt och förlåt” en Alexanderlärares bekännelser

I helgen var jag med om en märklig och tydlig upplevelse. Jag hade spenderat morgonenanger-18658_640 med att bara ”klara av” och ”bli färdig” med en uppgift. Jag märkte under hela tiden hur jag bara bet ihop och körde på för att bli färdig och jag var väl medveten om, och uppmärksam på, att jag struntade i att vara närvarande, att lämna mig själv i fred, att förlängas in i rörelse. ”Jag tar hand om ‘det där’ sen” sa jag till mig själv och fortsatte tills jag blev färdig.

Spänd som en fjäder och med känningar i nacke och käke blev jag till slut klar. Redo att nu titta upp och ut, och vara ledig och närvarande.

Det som hände efter det var jag totalt oförberedd på och hade, kändes det som, ingen förmåga att påverka.

Jag blev plötsligt och utan förvarning så vansinnigt frustrerad och arg över det faktum att tonåringarna ”bara satt med sina telefoner” och ”gjorde ingenting”. Jag gick runt och gormade att ”det är ju JÄTTEFINT VÄDER” och ”UT MED ER OCH GÖR NÅNTING ANNAT!!”

Mina barn gav mig irriterade blickar och sa ingenting, och när jag – förmodligen med ungefär samma ton – försökte FÖRKLARA MIG, tittade en av dem bara på mig och sa: ”Jag pratar inte med dig när du är sådär.” (Tack underbara B <3)

Under hela det här utbrottet var det som om jag såg på mig själv utifrån och kunde bara låta stormen komma, för att förhoppningsvis sen blåsa över.

Det gjorde den. Mycket tack vare min familj. Min man som såg kärleksfullt på mig, men inte eldade på med kommentarer eller åsikter, mina barn som lät bli att göra det värre genom att börja vråla tillbaka och smälla i dörrar.

Från min utifrånsyn blev det till slut så uppenbart att dramat bara existerade i mig, av mig, och att det enda jag behövde göra var att stanna upp. Att sluta. Att låta det blåsa över. Och det gjorde jag.

Luften gick ur mig och jag bad om ursäkt och visade mig från min allra mest sårbara sida.  Fulgråt och förlåt. Sonen log med hela ansiktet och kramade mig länge.

Först nu, i efterhand, förstår jag att det som hände faktiskt var ett resultat av de timmar jag spenderat på morgonen med att anstränga mig, köra på, bita ihop, inte lyssna på mina signaler, inte stanna upp.

Och eftersom ingen annan förstod orsaken till mitt drama, eller kanske just för att de förstod, så tog de inte på sig någon skuld eller kände någon skam för det jag gormade om, så kunde de bara vara vittnen och faktiskt hjälpa mig att låta det passera.

delete

Att ”motionssimma”

Jag har så smått börjat ”motionssimma” igen. Inom citationstecken eftersom det swimming-pool-1229130_640snarare handlar om att umgås med vattnet och tumla mig fram än att i rask takt simma 40 längder.

När jag var i 20-årsåldern gjorde jag just det – religiöst – en gång i veckan. 40 längder på superfina välorganiserade Härnösands simhall. Där var det en extremt viktigt att alla som skulle simma höll sig till banorna utmärkta ”motionssim” och det var strängt förbjudet att avvika från motsols-simmet. Man följde pilarna helt enkelt! Och simmade man långsamt höll man sig ödmjukt lite åt sidan, och simmade man lite snabbare skyndade man sig att simma om för att så lite som möjligt störa den flytande trafiken.

Det är lite annorlunda på simhallen där jag simmar nu. Närmare bestämt rätt nära total anarki! Visst, skylten med motionssim och ”simma i pilarnas riktning” finns även här, men  den ses nog mer som ett rekommendation eller ett vänligt förslag.

Här simmar två väninnor i bredd för att kunna samtala med varandra medan två personer ägnar sig att simma fram och tillbaka rakt över banorna, som om det var ett övergångsställe eller något. En person simmar konsekvent i mitten både åt ena och andra hållet och två personer går med simmande armar tills de inte bottnar och sedan tillbaka igen.

Om man går hit och tänker att man ska ”motionssimma” så är det upplagt för frustration och irritation för en som är uppvuxen med Härnösands simhall. Delvis därför släpper jag alla tankar på motion och tänker att jag umgås med vattnet och de människor som är i vattnet just nu. Vi väjar för och hejar på varandra, vi ler och släpper fram de snabbare och parerar runt de långsammare. Det är väldigt konfliktfritt och alla ger plats åt varandra. Märkligt nog flyter det på ganska bra trots den totala avsaknaden av organisation.

När jag av nödvändighet släpper alla idéer om 40 längder på en halvtimme så finns även möjlighet att upptäcka elementet vatten. Känna hur det omsluter mig. Låta vattnets rörelser röra mig. Och eftersom det är många fler än jag i vattnet så rör sig vattnet på ett oförutsägbart sätt hit och dit. Den här rörelsen som jag känner att förr, när jag motionssimmade, var en rörelse jag försökte betvinga och styra – helt utan att lyckas förstås. Nu låter jag rörelsen röra mig och jag följer med och använder mig av den för att komma framåt. Jag är i relation till vattnet och till de andra människorna i vattnet. Och det är, faktiskt, fullkomligt ljuvligt! Därmed inte sagt att jag inte hoppas att jag kommer vara helt ensam i simbassängen nästa gång 🙂

Simma lugnt!