delete

”Alexanderteknik är yoga, yoga är Alexanderteknik”

”Hur ska jag göra när jag springer?”relaxation-1715385_640

”Hur ska jag göra när jag yogar?”

”Hur ska jag göra när jag styrketränar?”

 

I alla rörelser och i all förberedelse till rörelse behöver möjligheten att röra sig åt andra hållet, att gå tillbaka, att stanna upp finnas. Precis som när man sätter sig och ställer sig under en Alexanderlektion så är det inte att stå och sitta som är målet. När nacken är fri, ryggen lång och bred och lederna tillgängliga kan man röra sig mellan sittandet och ståendet på ett sätt som innebär att man när som helst kan stanna rörelsen utan att stelna till.

Om du tar med dig detta när du springer eller går innebär detta att du alltid har en möjlighet att byta riktning, stanna upp, vända dig om eller hoppa åt sidan om det skulle behövas utan att du gör illa dig själv eller sträcker en muskel.

När du yogar att du inte tänker på positionen du ska uppnå och därmed hoppar över flera steg av connection på vägen, så att du alltid har en möjlighet att stanna upp och vara bekväm och i balans där du är, och att det alltid finns en väg tillbaka utan att du tappar kontakt eller balans.

När du styrketränar, att du är uppmärksam på att du inte gör någonting på bekostnad av någonting annat. Att oavsett vilken muskelgrupp du för tillfälligt jobbar med, se till att du har kontakt med hela kroppen och med underlaget och inte t ex spänner käken och nacken och slutar andas för att du ska kunna bara klara av och ta dig igenom din träning.

Så Alexandertekniken är inget som är separat från något annat. Yoga kan vara Alexanderteknik och Alexanderteknik kan vara yoga. Om du tar med dig närvaron , medvetenheten och förmågan att stanna upp och se vad som behövs i varje situation behöver det, och ska det inte finnas någon motsättning mellan vad vi gör på lektionerna och vad du vill göra utanför lektionerna. Om du verkligen tar dig an styrketräningen med samma noggrannhet som du tar dig an det vi gör under lektionerna så kanske det kan resultera i att du inte gör lika mycket, att du förkastar vissa övningar för att de under närmare analys inte känns vettiga och att du kanske fokuserar på helt andra saker.

Om du tillåter dig själv att fatta beslut baserade på riktiga analyser om vad du behöver och vad som faktiskt är möjligt utan att förlora connection med dig själv, med underlaget, med allt runtomkring dig kommer din träning både vara mer njutbar och orsaka färre skador. För att få hjälp med detta, kontakta närmaste Alexandertekniklärare! 🙂

 

 

delete

Att inte göra

girl-757441_640När jag först kom i kontakt med Alexandertekniken och började ta lektioner var det en sådan enorm lättnadskänsla när jag förstod att jag inte behövde ”göra” så mycket. Jag hade haft problem under en längre tid och eftersom jag är en lösningsorienterad människa så hade jag också letat efter lösningar på mina problem under hela denna period. Lösningar som snarare än att avhjälpa mina problem tog mig längre och längre ifrån lösningen.

Det här är också en av de vanligaste reaktioner jag får från nya elever. En lättnadskänsla och en aha-upplevelse när de inser att de inte behöver hålla upp sig själva. De behöver varken ”sträcka på sig här”, eller ”slappna av där”. De kan lita på att underlaget bär och att tyngdkraften faktiskt hjälper dem att vara upprätta om de lämnar sig själva ifred.

Lättnadskänslan är förstås inte alltid bara behaglig. Det kan också finnas ett element av rädsla – ”om jag inte håller upp mig här kommer jag att ramla/tappa kontrollen”, eller en plötslig insikt att de faktiskt inte tror på att stolen/golvet bär dem. Det sistnämnda blir ofta lite av en ögonöppnare ibland ackompanjerad av skratt eller tårar – att man har kämpat för att hålla upp sig från underlaget trots att man intellektuellt vet att mot tyngdkraften har man ingen chans. Stolen eller marken bär dig oavsett vad du gör, så du kan lika gärna låta bli att försöka hålla upp dig därifrån!

Att vi trasslar till det så för oss själva när det gäller att bara vara kan kanske handla om ett slags existensberättigande. Ända från barnsben får vi höra olika uttryck som ”visa framfötterna”, ”hon har vassa armbågar”, ”upp med hakan”, ”hon är en riktig dörrmatta”, ”ta mer plats” eller ”du tar för mycket plats”. Vi ska gärna visa framfötterna, men inte ha för vassa armbågar. Vi ska inte vara några dörrmattor som alla kan kliva på men vi ska heller inte ta för mycket plats.

Om man tar en stund och funderar på alla de här uttrycken så tror jag de flesta kan få en känsla i kroppen av vad det innebär muskulärt att vara på de här olika sätten. Vi har lärt oss att ”göra” vårat ”varande” och om vi inte ”tar vår plats” så kanske någon annan tar den. Eller kanske ännu läskigare, om vi inte anstränger oss och tar upp vår plats kanske det visar sig att det inte finns någon plats för oss!

Så att få en möjlighet att lämna sig själv ifred. Att tillåta sig själv att bäras och att bli buren av underlaget. Att upptäcka att innanför skalet av ansträngning har du en kärna, en ryggrad, ett skelett som bara väntar på att få engageras och bära upp dig. Det kan beröra något djupt existentiellt och grundläggande mänskligt i oss själva. En känsla av att vi faktiskt inte behöver slåss för den plats på jorden som är vår. Den har alltid varit vår. Den har bara väntat på att bli återupptäckt.