delete

2016 års Julkalender, lucka 8 och 10

Adventslucka #8

Jag har en pågående diskussion med en av mina elever om huruvida det han lär sig på lektionerna kan automatiseras och bli något som finns där utan att man behöver tänka på det.

Det han menar är att det ska väl inte vara så att man konstant måste vara medveten och tänka på HUR man gör saker HELA tiden. Och i den tankegången finns känslan av att det är något jobbigt och tidsödande – att inför varje litet beslut eller aktivitet vara tvungen att stanna upp och bli medveten om vad det är man gör och vad man inte behöver göra.

Då tänker man kanske sig att medvetenheten finns som i en liten låda som man varje gång man vill göra något måste öppna och packa upp och veckla ut. Medvetenheten blir ytterligare en i raden av sysslor – saker som man borde.

Ju mer jag arbetar med det här desto mindre tänker jag att det handlar om att det ska automatiseras. Däremot är det inget man omständligt måste packa upp ur en låda varje gång, utan det blir snarare som med anden i flaskan att man drar ur korken och plötsligt finns anden överallt. Som en bakgrund till allt man gör. Därmed inte sagt att det är automatiskt. Det finns hela tiden en möjlighet att förändra och fördjupa medvetenheten. Att i vissa fall skruva upp volymen på den och i andra fall medvetet strunta i den därför att man aktivt väljer en gammal automatisk reaktion. Och det är detta som gör det så oerhört spännande att fortsätta utforska. Just det faktum att man aldrig blir färdig, att man aldrig kommer till ett ställe där det sker automatiskt, där man inte behöver tänka på det, är det som gör det så intressant!

Adventslucka #10meerkat-1604906_1280

Igår fick jag en väldigt bra fråga av en elev, nämligen: ”Varför ska jag inte sträcka på mig och hålla upp mig med musklerna?”

Om de enda alternativ man tror sig ha är att antingen sträcka på sig eller att säcka ihop så kan det nog kännas bättre att sträcka på sig. Men båda alternativen begränsar rörligheten och flexibiliteten hos oss.

Prova själv. Ställ dig upp i en klassisk ”sträck på dig”-hållning. Vad händer med andningen? Vad händer med de fyra kullederna i kroppen – höftleder och axelleder? Vad gör du med knäleder och fotleder?

Prova sedan att istället låta dig själv bäras av underlaget. Tänk att skelettet bär dig och att musklerna inte behöver arbeta för att du ska vara upprätt. Tänk att dina ben inte är stela pinnar under dig utan att det finns liv och flöde i dem. Låt ögonen mjukna och se ut i ett vidvinkelseende. Hur känns detta i kroppen?

När min elev som hade frågeställningen gjorde detta så kände hon det som om hennes axlar hade åkt fram och ”änglavingarna” stack ut där bak och att hon var helt ihopsjunken – ”men det kändes avspänt och skönt” För ett yttre öga syntes nästan ingen skillnad alls förutom att hon såg lite gladare ut. Hon fick se sig i spegeln och utbrast: ”Så det jag gör när jag sträcker på mig har alltså ingen effekt förutom att jag spänner mig i onödan!”

Ja, ungefär så  

delete

2016 års Julkalender, lucka 5, 6 och 7

Adventslucka #5

Min 14-åring kan stå`och hänga på de mest omöjliga sätt. Nästan som om benen i hans skelett vore gjorda av gummi. Men i nästa sekund kan han stå helt utan ansträngning och bara låta skelettet bära honom! I den åldern blir det så otroligt tydligt att den mentala attityden direkt påverkar förhållningssättet. När han är uttråkad eller känner sig obekväm hänger han i en form som verkar helt omöjlig om man samtidigt ska stå upp. Men om han är medveten om det, och om han är glad och avspänd kan han på ett ögonblick räta ut sig och bära upp sig utan problem.

Det funkar inte med ”sträck på dig!” eftersom det är så oerhört tydligt att hans förhållningssätt handlar om hur han mår och ett ”sträck på dig” förmodligen bara skulle skapa en konflikt i honom, så försöker jag ta vara på de stunderna av harmoni och avspändhet till att göra honom medveten om att han kan ta fram det i sin kropp också.

Jag tror att mycket av de problem med ”hållning” vi får längre fram i livet kan handla om att vi inte får lära oss identifiera hur det vi känner formar oss, och när vi låter det forma oss så får vi veta att det inte är ok. ”Ut med bröstet!” osv. Resultatet blir en lite förvirrad kroppsuppfattning som dels handlar om hur vi har haft det genom livet, dels hur vi tänker att vi BORDE ha hanterat det. Vi har fått lära oss att ignorera våra egna signaler för att anpassa oss efter hur vi uppfattas utåt.

Så vad du än gör denna decembermåndag – sträck inte på dig!

Adventslucka #6alive

Ofta när någon har tagit ett antal lektioner så kommer funderingar på hur man kan använda AT:n i alla möjliga aktiviteter. ”Hur gör man när man talar i telefon/sitter vid datorn/går/springer/diskar/lagar mat?” Det är jättebra att ta upp sådana vardagliga aktiviteter och göra dem med den nyvunna medvetenhet man fått under lektionerna, och jag ägnar gärna delar av lektionerna till specifika aktiviteter.

Snart går det dock upp för eleven att det är samma instruktioner som gäller för allt du gör. Oavsett om du sitter vid datorn, talar i telefon eller diskar så kan du låta underlaget bära, låta ryggraden förlängas och låta huv olika fack: ”såhär gör man när man diskar med AT, och såhär när man talar telefon”, så handlar det om att utöka närvaron och medvetenheten till att omfatta allt! Oavsett vad du gör så vill du snarare förlängas och expandera in i aktiviteten än att förkortas och dra ihop dig. Lättare sagt än gjort kanske i en värld där vi delar upp allt i olika fack och det finns en specialist på varje område. Men glöm inte att när det gäller dig själv är det du som är specialisten.

Adventslucka #7

För många betyder en stark kropp spända muskler som bildar en rustning, lite som skaldjur som har skelettet utanpå kroppen för att hålla ihop det mjuka innehållet. Nu är vi ju inte skaldjur, utan ryggradsdjur och stabiliteten kommer inifrån, från vår mitt. Musklerna finns där både för rörelse och kraftansträngningar och de behöver vara tillgängliga för vad vi än vill göra. Om då musklerna är upptagna med att hålla upp oss, i oss och bilda en stabil rustning så är de faktiskt inte tillgängliga för rörelse. En spänd muskel är inte en stark muskel. En stark muskel är en elastisk muskel som både kan förlängas in i vilo- och standby-läge och aktiveras som respons på förslag till aktiviteter från dig.

Så istället för att tänka att du ska hålla ihop dig själv med en spänd yttre muskelkostym, tänk att du låter dig själv expandera ut från din mitt, din ryggrad. Tänk elasticitet istället för rustning.

delete

2016 års Julkalender, valda delar

Premiär för årets Julkalender! I år på temat connectionisland-1370598_640

Adventslucka #1

Mycket av det sätt vi ser på kroppen i dag är påverkat av industrialiseringen. Kroppen som en maskin där man byter ut delar, plockar ut problemområden och försöker rätta till för att sedan sätta ihop till en förhoppningsvis bättre fungerande helhet. Vi ser det på gymmen med ”leg day. arm day och abs day” och även hos en del läkare och sjukgymnaster där man fokuserar på den del som uppvisar symptom i form av smärta eller nedsatt funktion och adresserar symptomet direkt.

Men kroppen, eller människan, är så mycket mer komplex och intressant än så! Allt behöver vara i ständigt flöde och i rörelse och vi är i ständig relation till andra människor, miljöer och vår uppfattning om oss själva i relation till dessa.

Så istället för att försöka reparera delarna så kanske vi ska titta på helheten och på så vis indirekt nå fram till varje skrymsle och vrå i oss själva.

Det här ser jag som en av utmaningarna i vår livstid: att se oss själva som helheter som är beroende av och samverkar med oss själva, med andra människor och andra varelser och hela planeten.

No man is an island.
And no muscle, bone, tendon, feeling or thought either.

Adventslucka #2

Sitter i vardagsrummet och skriver denna lucka. Det är snart läggdags för minstingen och hon och min man sitter precis bredvid och leker något. Jag gick hit för att få vara ifred och kunna tänka och skriva, så den första känsla som dyker upp när både min man och min dotter följer med mig upp är lätt irritation. Sen börjar jag fundera på var min irritation sätter sig och jag upptäcker genast att jag gått in i ett tunnelseende ”nu-måste-jag-bara-bli-klar-med- det-här-kan-de-inte-bara-gå-härifrån”-tänk med tillhörande knut i magen och rynka i pannan.

Så fort jag tar upp irritationen till medvetandets yta så kan jag släppa tunnelseendet och jag känner ett leende sprida sig över ansiktet. Jag kan utöka min närvaro till att omfatta både min man och min dotter, och hela situationen blir plötsligt väldigt njutbar och faktiskt underbar! Här kan jag sitta och skriva och samtidigt lyssna till deras lek och även vara med på ett hörn.

Situationen är exakt densamma som stunden innan, men ändå helt annorlunda. Genom att välja att öppna upp, släppa in och vara i relation till det som ÄR, just här, just nu, släpper irritation och stressklump.

En enkel och väldigt effektiv tanke när man hamnar i ”nu-måste-jag-bara-bli-färdig-stör-mig-inte”-stress är att släppa tunnelseendet, låta ögonen mjukna och ta in hela rummet med ett vidvinkelseende. Man får ett annat perspektiv på saker, och det som har varit litet, hårt och hållet kan få mjukna i kanterna och lösas upp i något större.

Adventslucka #3

Hur sensuell kan din relation till din omvärld vara? I vårt ständiga samtal med tyngdkraften, vår kropp och moder jord så kan vi antingen välja att kämpa, förekomma eller kanske ge upp. Eller så kan vi låta oss bäras av underlaget och bli burna av vår struktur. Vi kan i varje ögonblick välja att vara närvarande och intima med den kraft som dels drar oss mot jordens mitt och också ger oss kraft att skjuta upp från marken i all vår prakt. I varje ögonblick har vi en möjlighet att ha kontakt, att vara nära – både oss själva och vår omvärld. Och den närheten är aldrig längre än en medveten tanke eller ett beslut bort. Så frågan kanske egentligen är: hur sensuell VILL du att din relation till din omvärld ska vara?