2016 års Julkalender, lucka 17 och 19

Adventslucka #17

Ibland, till exempel när man har för mycket att göra och alla måsten och borden hänger över en, kan det vara svårt att låta nacken vara fri. Det kan vara så att man känner att man måste ta till alla till buds stående medel för att klara av sina dagar. Då kan det kännas lättare att gå tillbaka i gamla hjulspår och bara dra sig fram på något sätt i sann bit ihop-anda. Då blir det där med att låta nacken vara fri och underlaget bära bara en grej till som man måste klara av.

Då kan det vara bra att tänka, att man åtminstone inte behöver göra saker och ting värre än vad de är. Man kan notera att ens tendens att dra ihop sig och kollapsa finns där, men det betyder inte att allting är kört och att det är lika bra att strunta i alla signaler man får och ”ta det sen”.

Det finns i varje ögonblick en möjlighet att välja att inte förvärra saker. Och även om man kanske inte får den där Alexander-kicken så har man kanske stannat upp en negativ spiral vilket innebär att vägen upp ur den är lika tillgänglig som vägen ned.

Så var du än är i ditt stresspåslag, stanna upp och notera, var uppmärksam på vad som händer och vad du gör. Om du märker att du är på väg in i ett beteende som du vet orsakar smärta, låt dig själv stanna upp. Du behöver inte gå den vägen. Det är inte nödvändigtvis en ”slippery slope” utan kanske en helt plan väg som du bara kan stanna upp på.

Ibland handlar det inte så mycket om stora gester och att vässa sitt instrument, utan mer om damage control som man säger på engelska. Eller som en av mina kollegors elevers beskrivning av AT, ”The art of not shooting yourself in the foot”

Adventslucka #19stork-1017653_640

Min 14-åring berättade precis för mig om en uppgift de har på idrotten. De ska välja 4 olika muskelstärkar-övningar och 4 olika stretch-övningar som de ska leda sin klass i. De ska kunna redogöra för vilka muskler som ska stretchas och varför.

Ja varför? Det är frågan.

Det sägs ju att stretching ska hjälpa både mot träningsvärk och skador, men de senaste rönen om stretching enligt Mikael Mattsson, idrottsfysiolog på Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm visar inget sådant. Han säger:
”Om man stretchar före en träning, så kan man till och med bli sämre. Titta på en höjdhoppstävling till exempel, du skulle aldrig se någon där stretcha före tävlingen, eftersom muskeln blir sämre på att hoppa då. Och det finns ingenting som tyder på att det skulle hjälpa mot träningsvärk eller skador. Och det andra med stretchningen är väl att det verkar inte finnas några bevis för att effekten efter stretchning håller i sig.”

Då kan man undra, står det i läroplanen att de ska lära sig stretcha? Och bygger då skolans läroplan på de senaste vetenskapliga rönen? Det verkar inte så.

När jag ser hur många tonåringar rör sig så är det tydligt att de skulle vara mer betjänta av att lära sig om sig själva och hur deras kroppar hänger ihop. Var finns lederna? Hur sitter armarna fast i kroppen? Var är skulderbladen och hur kan de röra sig? Hur funkar en fotled? Och inte genom att bara titta i böcker utan genom att praktiskt, nyfiket och icke-dömande undersöka sig själva.

Att börja stretcha en tonårskropp som kanske har vuxit väldigt fort, som man inte känner sig alldeles bekväm i, som man försöker dölja, förminska eller förstora är ett recipe for disaster!
Ge dem hellre en möjlighet att äga sina egna kroppar och dess gränser och lära sig känna igen vad som hjälper respektive stjälper dem.

Leave a Reply