2016 års Julkalender, lucka 22, 23 och 24

Adventslucka #22

Den här årstiden lever vi inbyltade och påpälsade och det är oftast bara ansiktet som faktiskt möter elementen. En särskilt inkapslad kroppsdel är foten. Foten som under sommaren ofta får möjlighet att möta underlaget hud mot sten, hud mot sand, hud mot gräs får sällan känna annat än hud mot tyg mot golv eller hud mot tyg mot sko under vintern.

Så ge dina fötter lite kärlek och påminn dem om att vi nu går mot ljusare, varmare tider. Gå barfota i huset. Rör på tår, rotera, flexa och sträck ut fötterna. Massera hålfoten och känn på hur mycket foten kan formas åt alla håll såsom den kan när man sätter ned den på ojämnt underlag en varm sommardag.

Adventslucka #23tornado-1193184_640

Sätter mig med tända ljus för att skriva mitt näst sista kalenderinlägg för i år.

Fortsätter att fundera på känslor och känslostormar. Hur man ibland är fullständigt hudlös och inte har något försvar mot eller förberedelse för de virvelvindar av hopplöshet och svartsyn som plötsligt kan materialisera sig. Och att det kan finnas en lockelse i att dras med och verkligen gå in i hopplösheten.

En sån situation hade jag idag. En sån situation när det enda man önskar är att någon ska trösta en som ett litet barn och säga att ”Allt kommer bli bra. Jag tar hand om det här. Gå du iväg och göm dig under en filt så kommer jag med te.”

Men idag, just då, fanns inte den personen, utan bara ett barn som är beroende av att mamma kan på något sätt vara vuxen och ta ansvar.

Så jag fick även i denna situation ge mig en stund att stanna upp och försöka formulera för mig själv och barnet vad som stod på. Och det blev ett annat sorts vuxenansvar än det där man kanske har uppfattningen att man som vuxen ska vara så stark och sitta med alla svaren. Mitt ansvar handlade just precis om att stanna upp, sätta mig ned i stormens öga, titta på vad jag hade framför mig, och inte falla för frestelsen att frossa i känslan av hopplöshet.

Och det fina med barn är ju, att är det något de förstår så är det hur det känns att vara ledsen. Och det fina med att berätta för någon vad som är fel, hur trivialt det än verkar (man reagerar olika vid olika tidpunkter, t ex i månaden , är att plötsligt är inte horisonten så mörk längre. Tornadon har passerat. Det är bara känslor. Och de har inte nödvändigtvis så mycket med sanningen att göra, som jag och dottern kom fram till.

En bra fråga att ställa sig när man börjar måla upp såna här katastrofscenarier för sig själv är: ”Är det sant?” Och nästa fråga: ”Är det verkligen sant?” Dessa frågor brukar sakta ned farten på virvelvinden om man inte har en 8-åring till hands

Adventslucka #24 Julafton!

Nu är de 24 adventsluckorna klara och jag har rört mig löst runt temat connection i alla dess former.

Jag vet att det som är mest populärt och lättläst är texter med handfasta råd och gärna punktlistor, men jag har medvetet hållit mig undan från detta och istället skrivit i reflektionsform om olika uttryck för samband och sammanhang i min vardag, och förhoppningsvis även i någon annans.

När Alexander utarbetade sina ”directions”, eller direktiv som ni som har tagit lektioner eller läst om AT kanske är bekanta med så menade han att de skulle ske ”one after the other, and all at the same time”. Som en punktlista med olika saker att tänka på, men ändå absolut inte som en punktlista, för de skulle hända samtidigt och i samband och samklang med varandra. En i taget i isolation från de andra funkar helt enkelt inte när det gäller oss människor, hur mycket vår hjärna än vill få oss att tro det.

Och hur lyder då de direktiv som sitter i ryggmärgen hos alla Alexanderlärare? Jo såhär:

”I would like my neck to be free, so that my head can go forward and up, so that my back can lengthen and widen, so that my knees can go forward and away” Det ena efter det andra och allt på en gång. 🙂

Med detta önskar jag Er alla en God och Fridfull Jul. På bilden en julbukett från en elev. Kram på er!

Leave a Reply