delete

2016 års Julkalender, lucka 22, 23 och 24

Adventslucka #22

Den här årstiden lever vi inbyltade och påpälsade och det är oftast bara ansiktet som faktiskt möter elementen. En särskilt inkapslad kroppsdel är foten. Foten som under sommaren ofta får möjlighet att möta underlaget hud mot sten, hud mot sand, hud mot gräs får sällan känna annat än hud mot tyg mot golv eller hud mot tyg mot sko under vintern.

Så ge dina fötter lite kärlek och påminn dem om att vi nu går mot ljusare, varmare tider. Gå barfota i huset. Rör på tår, rotera, flexa och sträck ut fötterna. Massera hålfoten och känn på hur mycket foten kan formas åt alla håll såsom den kan när man sätter ned den på ojämnt underlag en varm sommardag.

Adventslucka #23tornado-1193184_640

Sätter mig med tända ljus för att skriva mitt näst sista kalenderinlägg för i år.

Fortsätter att fundera på känslor och känslostormar. Hur man ibland är fullständigt hudlös och inte har något försvar mot eller förberedelse för de virvelvindar av hopplöshet och svartsyn som plötsligt kan materialisera sig. Och att det kan finnas en lockelse i att dras med och verkligen gå in i hopplösheten.

En sån situation hade jag idag. En sån situation när det enda man önskar är att någon ska trösta en som ett litet barn och säga att ”Allt kommer bli bra. Jag tar hand om det här. Gå du iväg och göm dig under en filt så kommer jag med te.”

Men idag, just då, fanns inte den personen, utan bara ett barn som är beroende av att mamma kan på något sätt vara vuxen och ta ansvar.

Så jag fick även i denna situation ge mig en stund att stanna upp och försöka formulera för mig själv och barnet vad som stod på. Och det blev ett annat sorts vuxenansvar än det där man kanske har uppfattningen att man som vuxen ska vara så stark och sitta med alla svaren. Mitt ansvar handlade just precis om att stanna upp, sätta mig ned i stormens öga, titta på vad jag hade framför mig, och inte falla för frestelsen att frossa i känslan av hopplöshet.

Och det fina med barn är ju, att är det något de förstår så är det hur det känns att vara ledsen. Och det fina med att berätta för någon vad som är fel, hur trivialt det än verkar (man reagerar olika vid olika tidpunkter, t ex i månaden , är att plötsligt är inte horisonten så mörk längre. Tornadon har passerat. Det är bara känslor. Och de har inte nödvändigtvis så mycket med sanningen att göra, som jag och dottern kom fram till.

En bra fråga att ställa sig när man börjar måla upp såna här katastrofscenarier för sig själv är: ”Är det sant?” Och nästa fråga: ”Är det verkligen sant?” Dessa frågor brukar sakta ned farten på virvelvinden om man inte har en 8-åring till hands

Adventslucka #24 Julafton!

Nu är de 24 adventsluckorna klara och jag har rört mig löst runt temat connection i alla dess former.

Jag vet att det som är mest populärt och lättläst är texter med handfasta råd och gärna punktlistor, men jag har medvetet hållit mig undan från detta och istället skrivit i reflektionsform om olika uttryck för samband och sammanhang i min vardag, och förhoppningsvis även i någon annans.

När Alexander utarbetade sina ”directions”, eller direktiv som ni som har tagit lektioner eller läst om AT kanske är bekanta med så menade han att de skulle ske ”one after the other, and all at the same time”. Som en punktlista med olika saker att tänka på, men ändå absolut inte som en punktlista, för de skulle hända samtidigt och i samband och samklang med varandra. En i taget i isolation från de andra funkar helt enkelt inte när det gäller oss människor, hur mycket vår hjärna än vill få oss att tro det.

Och hur lyder då de direktiv som sitter i ryggmärgen hos alla Alexanderlärare? Jo såhär:

”I would like my neck to be free, so that my head can go forward and up, so that my back can lengthen and widen, so that my knees can go forward and away” Det ena efter det andra och allt på en gång. 🙂

Med detta önskar jag Er alla en God och Fridfull Jul. På bilden en julbukett från en elev. Kram på er!

delete

2016 års Julkalender, lucka 20 och 21

Adventslucka #20be-1357825_640

Marjory Barlow, Alexanders systerdotter och Alexanderlärare, sa om känslor: ”I think a lot of writing about feeling is very confused, because people are not distinguishing properly between the sense of the muscles, and emotional feeling, which is quite a different thing.” Hela citatet finns i gårdagens inlägg här på sidan.

Efter att ha delat detta har jag funderat en vända till och kom och tänka på något som jag upplevde på väg till jobbet igår. Min vänstra skuldra befann sig på ett nytt ställe och jag kände genast av min vana att vilja rätta till den. Jag lät dock bli att göra det och skuldran fick stanna i, som jag upplevde det, det ingenmansland där den var.

Känslan var definitivt muskulär, men den var också känslomässig. Där fanns en känsla av frihet och möjligheter, men även en känsla av ovana och osäkerhet. Så är det verkligen så att en känsla kan vara renodlat muskulär eller känslomässig?

Däremot, som Marjory skrev tidigare i citatet, så behöver man, med lite medvetenhet, inte låta sig guidas av sina känslor alltid. Man kan lära sig skilja på vad som händer rent muskulärt och sin känslomässiga respons på det. I mitt fall noterade jag att skuldran var på ett nytt ställe och att min omedelbara respons på det var att flytta tillbaka den till det invanda familjära stället. Istället för att göra det kunde jag uppmärksamma att min känsla av ovana och osäkerhet inte hade med någon fara eller något yttre hot att göra. Det var ”bara” en skuldra på upptäcktsfärd! Och då var det möjligt att lämna den ifred och lite nyfiket undra, var ska vi nu hän?

Adventslucka #21

Idag fick jag en helt oplanerad, tom dag på grund av ett inställt Göteborgsbesök. Så idag uträttade jag en del julbestyr, men med en sällsam känsla av lugn. Allt jag gjorde idag var ju lite som en bonus.

Så idag manövrerade jag både stor shoppingvagn, dammsugare och golvmopp. Och ni vet hur det kan vara att styra en full kundvagn genom ett köpcentrum. Lite som att vända ett tankfartyg – det är stora rörelser! Och här upptäckte jag att jag hade två möjligheter – att försöka styra genom att begränsa rörligheten i vagnen, spänna magen och liksom dra in vagnen i mig själv, eller, att expandera ut ifrån min mitt och låta vagnen svänga i en större rörelse. Skillnaden i det faktiska utrymmet jag och min vagn tog upp blev faktiskt inte så stor – och det var helt klart en härligare shoppingupplevelse att expandera!

Detta tog jag sedan med mig både till dammsugaren och golvmoppen. Dammsugaren blev en förlängning av mig och munstycket manifesterade en större version av den rörelse som startade i min mitt. Samma med golvmoppen.

När man försöker hålla i och styra rörelsen med sina magmuskler så kniper det direkt i ländryggen och de roterande rörelserna blir en belastning istället för den dans de kan vara.

Jag tänker på en lärare som hjälpte sin unga elev, som krampaktigt försökte lära sig skriva för hand, genom att sätta en pensel i handen på honom istället så att han fick måla bokstäverna istället i stora svepande bokstäver.

Rörelsen börjar i dig. Bromsa den inte på vägen ut!

delete

2016 års Julkalender, lucka 17 och 19

Adventslucka #17

Ibland, till exempel när man har för mycket att göra och alla måsten och borden hänger över en, kan det vara svårt att låta nacken vara fri. Det kan vara så att man känner att man måste ta till alla till buds stående medel för att klara av sina dagar. Då kan det kännas lättare att gå tillbaka i gamla hjulspår och bara dra sig fram på något sätt i sann bit ihop-anda. Då blir det där med att låta nacken vara fri och underlaget bära bara en grej till som man måste klara av.

Då kan det vara bra att tänka, att man åtminstone inte behöver göra saker och ting värre än vad de är. Man kan notera att ens tendens att dra ihop sig och kollapsa finns där, men det betyder inte att allting är kört och att det är lika bra att strunta i alla signaler man får och ”ta det sen”.

Det finns i varje ögonblick en möjlighet att välja att inte förvärra saker. Och även om man kanske inte får den där Alexander-kicken så har man kanske stannat upp en negativ spiral vilket innebär att vägen upp ur den är lika tillgänglig som vägen ned.

Så var du än är i ditt stresspåslag, stanna upp och notera, var uppmärksam på vad som händer och vad du gör. Om du märker att du är på väg in i ett beteende som du vet orsakar smärta, låt dig själv stanna upp. Du behöver inte gå den vägen. Det är inte nödvändigtvis en ”slippery slope” utan kanske en helt plan väg som du bara kan stanna upp på.

Ibland handlar det inte så mycket om stora gester och att vässa sitt instrument, utan mer om damage control som man säger på engelska. Eller som en av mina kollegors elevers beskrivning av AT, ”The art of not shooting yourself in the foot”

Adventslucka #19stork-1017653_640

Min 14-åring berättade precis för mig om en uppgift de har på idrotten. De ska välja 4 olika muskelstärkar-övningar och 4 olika stretch-övningar som de ska leda sin klass i. De ska kunna redogöra för vilka muskler som ska stretchas och varför.

Ja varför? Det är frågan.

Det sägs ju att stretching ska hjälpa både mot träningsvärk och skador, men de senaste rönen om stretching enligt Mikael Mattsson, idrottsfysiolog på Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm visar inget sådant. Han säger:
”Om man stretchar före en träning, så kan man till och med bli sämre. Titta på en höjdhoppstävling till exempel, du skulle aldrig se någon där stretcha före tävlingen, eftersom muskeln blir sämre på att hoppa då. Och det finns ingenting som tyder på att det skulle hjälpa mot träningsvärk eller skador. Och det andra med stretchningen är väl att det verkar inte finnas några bevis för att effekten efter stretchning håller i sig.”

Då kan man undra, står det i läroplanen att de ska lära sig stretcha? Och bygger då skolans läroplan på de senaste vetenskapliga rönen? Det verkar inte så.

När jag ser hur många tonåringar rör sig så är det tydligt att de skulle vara mer betjänta av att lära sig om sig själva och hur deras kroppar hänger ihop. Var finns lederna? Hur sitter armarna fast i kroppen? Var är skulderbladen och hur kan de röra sig? Hur funkar en fotled? Och inte genom att bara titta i böcker utan genom att praktiskt, nyfiket och icke-dömande undersöka sig själva.

Att börja stretcha en tonårskropp som kanske har vuxit väldigt fort, som man inte känner sig alldeles bekväm i, som man försöker dölja, förminska eller förstora är ett recipe for disaster!
Ge dem hellre en möjlighet att äga sina egna kroppar och dess gränser och lära sig känna igen vad som hjälper respektive stjälper dem.

delete

2016 års Julkalender, lucka 14, 15 och 16

Adventslucka #14

Lucka nummer 8 handlade om en diskussion jag har med en elev om att det nya man lär sig på lektionerna borde automatiseras. Ungefär som när man lär sig cykla. När man väl lärt sig det så behöver man inte tänka på det längre.

Just cyklandet som analogi pratade jag med en annan elev om, och det är naturligtvis så att man inte behöver tänka på hur man håller balansen, hur man trampar runt tramporna och hur man styr. Det går per automatik. MEN, du kan tänka på vad för kontakt du har med dina fötter mot tramporna. Du kan låta nacken vara fri så att ryggraden kan förlängas in i rörelsen. Du kan se till att höftleder, knäleder och fotleder är fria i trampandet. Kort sagt, du kan bli uppmärksam på kvaliteten av vad du gör när du cyklar! Och så är det även med sittandet, gåendet, ståendet, sjungandet, spelandet, matlagandet och dammsugningen.

Det automatiska finns där som tur är. Det vi har möjlighet att göra med hjälp av t ex AT:n är att förfina och fördjupa vårt förfarande!

Adventslucka #15

En mening från Liz Kochs bok ”Core Awareness” som verkligen stannat hos mig är: ”If compression, tension and torsion are to be prevented throughout the spine, psoas and pelvis, all rotational movement must occur at the four ball and socket joints. Realeasing and opening the hip and shoulder sockets are crucial for range of motion.”

Min aha-upplevelse av denna mening handlar om höftlederna. Det är rätt uppenbart för de flesta med normal rörlighet i höftlederna att benen kan röra sig väldigt fritt i denna kulled. Stå på ett ben med stöd för handen och undersök alla rörelsemöjligheter du har höftleden så får du se själv.

Det jag inte har reflekterat över så mycket är att kroppen – bålen kan röra sig och rotera gentemot höftleden också när benen är stilla.

Prova att sitta på en vanlig stol i balans över sittbenen. Tänk att du ska rotera åt något håll och börja med att låta ögon och huvud leda, och tänk sedan att rotationen får komma från att du tillåter rörelse i höftlederna. Låt dig själv rotera djupt inifrån höftkulan men behåll kontakten med sittbenen. Hur känns det?

Prova också att från stående sätta dig och tänk att kroppen glider över höftkulorna när du ska sätta dig. Så det är inte bara så att höftkulan rör sig i höftpannan för att böja utan höftpannan rör sig över kulleden. Här skulle det kanske behövts en film 🙂

Mer om detta en annan dag!

Adventslucka #16anarchy-1543808_640

Idag vill jag lyfta den lilla frågan ”varför?” Det finns många situationer i livet när vi blir tillsagda att utföra saker på olika sätt av olika experter. Vi blir tillsagda av våra gyminstruktörer att göra på ett visst sätt, vi får höra av människor omkring oss att vi ska slappna av, tagga ned eller kanske skynda oss lite och lägga på ett kol.

Idag uppmanar jag alla att ta fram sin inre anarkist, och när nästa råd kommer farande åt vårt håll fråga ett stilla ”varför?” Det behöver inte skrikas ut. Det kanske inte ens behöver sägas högt. Men ge dig själv en stund att fundera på om det är något som gagnar dig. Är det något som du förstår varför du ska göra? Är det något som du kan förankra i dig själv och som slår an en ton av glädje i dig? Om inte, ge dig själv en stund och vänta in det som gör det.

Ha en fin anarkistisk dag!

delete

2016 års Julkalender, lucka 12 och 13

Adventslucka #12

En stor inspirationskälla den senaste månaden har varit boken ”Core Awareness” av Liz Koch.

Ett kapitel handlar om hur vi tar för givet att repetition gör oss bättre och bättre på det vi gör, och vi pratar om att ”forma kroppen” (sculpting the body), vilket gör att man känner igen en tennisspelare, en simmare, en balettdansös osv.

Men repetition utan medvetenhet låser bara möjligheterna för hur musklerna kan användas och på så sätt skapas en muskelkostym som bara blir användbar till en viss typ av rörelser.

Om man istället nalkas all övning med ett öppet sinne och en nyfikenhet så kan varje ögonblick få vara nytt, eller med Liz Kochs egna ord:

”Going through the motions does not increase our capacity to organize in time and space – growing proprioception does….As we learn to follow our internal messages they lead us to a deeper experience of support, balance and integrity. No other species limits its movement of expression or exercise to one muscle group. No mammal except for the human performs abdominal crunches. All life moves, unless compromised and injured, with integrity and full expression.”

Adventslucka #13hands-460872_640

Mer och mer skyr jag generella råd om egentligen allting. Råd som, var försiktig med hur du rör dig när du har legat ned eftersom det är större risk att skada sig då. Eller marknadsföringsråd som går ut på att ALDRIG ge bort något gratis. Eller råd om hur man egentligen ska stå/sitta/ligga för att det ska vara optimalt.

Det jag egentligen vill berätta för folk i egenskap av lärare eller ”expert”, är tanken att vi alla ska ge oss tillåtelse att lita på oss själva. Att vi ska börja kunna lyssna och lita på våra egna signaler. Och då menar jag inte att det nödvändigtvis är det som känns rätt och som är bekvämast för stunden som är det man ska leta efter, utan det som klingar rätt i hela ens varande!

Så rådet att röra sig försiktigt när man legat kanske istället skulle kunna vara ”var uppmärksam på vad du gör och hur du gör det. Gör inte våld på dig själv, men var inte heller försiktig” Var försiktig är nog det sämsta råd man kan ge någon eftersom det inbakat i detta finns en begränsning och en rädsla som hämmar.

Rådet att aldrig GE bort något skulle kunna vara, ”Ha ingen regel för detta. Ge någon när du känner i hela dig själv att du vill ge denna människa en gåva. Ge inte när du inte vill”. Varför ska man missunna sig själv glädjen att ge när den pockar på?

Det optimala sättet att stå/sitta/ligga finns inte, och jag skulle dra öronen åt mig om någon påstår att det gör det. Ett annat råd skulle vara att, ”hur du än står/sitter/ligger så var uppmärksam på om du har en möjlighet att röra dig utifrån din position. Kolla att du andas obesvärat och att du inte har låst dina leder.”

Dagens generella råd, frågetecken kanske inte alltid ska rätas ut utan leda till nya frågor 🙂