Snökaos eller snöpaus

snow-1275218_640

Från pixabay.com

Det har väl knappast undgått någon i hela Sverige att det har snöat i Stockholm denna vecka. Det har snöat mycket. Och i vanlig ordning tycker norrlänningarna att Stockholmarna är larviga som inte tål lite snö, och Stockholmarna slår tillbaka med det vanliga argumentet att de är så många och det finns så mycket bilar så det är inte så konstigt att det blir kaos.

Den här beefen återkommer varje år och oavsett om Stockholmarna är larviga eller bara oförberedda så har resultatet blivit att man helt enkelt har fått gilla läget. Skolor har stängt, bussar har slutat att gå, bilar har fått stå och de som har kunnat har arbetat hemifrån. Snökaoset har blivit en snöpaus.

För mig har det inneburit ett luftigare schema i och med att elever inte kunnat ta sig till mig. Jag har också förmånen att ha ett arbete som inte innebär att jag måste ta igen förlorad tid, utan själva arbetets natur är att alltid börja där man är.

Jag tycker om att se på när hela Stockholm, dess invånare, blir tvungna att sakta ned. När den framkomliga vägen på en trottoar bara är en mansbredd vid och vi går i gåsmarsch bakom en herre med rollator och ingen hoppar ut i snödrivan och tränger sig förbi. När en äldre dam står och tvekar att gå över vägen eftersom hon måste ta sig igenom en pöl med snömodd och vem vet vad för underlag under pölen, och en kille går fram och erbjuder henne sin arm. Också när man ser de äldre, väl förberedda med broddar under skorna, stadigt och säkert ta sig fram medan tonåringarna i sina sneakers med fantastisk balans befinner sig i ett konstant ramlande men utan att faktiskt falla till marken.

Jag tycker också det är något tilltalande med att inse att vi inte har så mycket kontroll. Det tar inte mer än ett snöoväder för att vi blir tvungna att omprioritera, att inse att vi kommer fram när vi kommer fram, kanske flera timmar senare än vi tänkt, att vi måste flytta på möten och att ingenting oftast blir värre på grund av det. Och att det kanske är just här, i snöpausen, som livet händer! Vi börjar se varandra. Vi börjar vänta in varandra och oss själva. Vi tar tag i problemen där de uppstår, i något så konkret som att en bil sitter fast eller att vi helt enkelt får promenera en timme hem för att bussarna inte går.

Så istället för braskande rubriker i kvällspressen om SNÖKAOS kanske de skulle skriva om ”Snöpaus – hela listan” Andas. Se dig omkring. Hjälp någon. Be om hjälp. Gå inte fortare än du klarar av. Åk pulka och kasta snöboll!

Leave a Reply