Pudelns kärna – var är den?

Som Alexanderlärare hör jag mig själv säga om och om igen att Alexanderlärare

Bild från pixabay.com

Bild från pixabay.com

arbetar aldrig direkt med symptomet. Det vill säga, kommer du till en Alexanderlärare med en ond axel, ett värkande knä eller en hes röst så kan du nästan garantera att hen inte kommer att adressera problemet direkt.

Istället börjar man med att titta på helheten. Att arbeta med att få lite förlängning av ryggraden och expansion av ryggen – att hjälpa nacken att vara fri och få revbenen att börja röra sig så att andningen kan göra sin grej. Tanken är att problem och smärtor i olika delar av kroppen oftast mer är ett symptom på att helheten inte fungerar som den ska. Ett sätt för kroppen att berätta att något är fel.

Igår blev jag påmind om detta när jag fick tillfälle att arbeta med en väldigt kräsen elev. Jag visste att hon hade ont i ryggen och jag började med att lägga mina händer på området där hon hade ont. Jag prövade att arbeta lite med höftlederna där jag visste att hon också hade problem. Resultatet? Hon reste sig helt sonika och gick iväg. Efter ett tag kom hon tillbaka och jag prövade igen – med samma resultat. Nu försvann hon in under bordet. Det funkade helt enkelt inte för henne. Och hur vet jag det? Ja att hon gick iväg från mig talar ju sitt tydliga språk.

Nu förstår ni kanske att detta inte var någon vanlig elev. Detta var en hund. En av mina elever hade bett mig prova om jag kunde hjälpa hennes hund, och det var jag naturligtvis nyfiken på om jag kunde.

Vid det här laget lämnade jag hunden ifred och arbetade med hennes matte istället ett tag och det slog mig att jag hade gjort precis det som jag ALDRIG gör med människor – jag hade börjat med problemområdet! Det slog mig också att jag sett Manolo Mendez, som arbetar med att träna hästar, adressera problem i hästens rygg genom deras svans.

Så vid lektionens slut när hundflickan låg på golvet tog jag hennes svans i mina händer och kände att jag omedelbart fick kontakt med hela hennes ryggrad. Det var som om jag höll i hela henne genom hennes svans. Detta var tydligen helt ok för henne. Och hur vet jag det? Jo hon låg kvar. Inte av artighet. Inte därför hon ju lagt pengar på en Alexanderlektion och väl måste härda ut. Inte av något annat skäl än att det faktiskt hjälpte henne och det var behagligt.

Vi pratade och gosade lite och sedan tog jag hennes svans i mina händer igen. Samma sak igen. Jag hade hennes svans och hela hennes ryggrad hela vägen upp till huvudet i mina händer. Denna gång höll jag kvar lite längre och efter en stund släppte hon ur sig en djup suck och jag kände en enorm release – i henne, men också i mig. Sedan låg hon där. Helt avslappnad.

En fantastisk upplevelse. En ordlös kommunikation med en annan varelse. Tack!

 

Leave a Reply