delete

Snökaos eller snöpaus

snow-1275218_640

Från pixabay.com

Det har väl knappast undgått någon i hela Sverige att det har snöat i Stockholm denna vecka. Det har snöat mycket. Och i vanlig ordning tycker norrlänningarna att Stockholmarna är larviga som inte tål lite snö, och Stockholmarna slår tillbaka med det vanliga argumentet att de är så många och det finns så mycket bilar så det är inte så konstigt att det blir kaos.

Den här beefen återkommer varje år och oavsett om Stockholmarna är larviga eller bara oförberedda så har resultatet blivit att man helt enkelt har fått gilla läget. Skolor har stängt, bussar har slutat att gå, bilar har fått stå och de som har kunnat har arbetat hemifrån. Snökaoset har blivit en snöpaus.

För mig har det inneburit ett luftigare schema i och med att elever inte kunnat ta sig till mig. Jag har också förmånen att ha ett arbete som inte innebär att jag måste ta igen förlorad tid, utan själva arbetets natur är att alltid börja där man är.

Jag tycker om att se på när hela Stockholm, dess invånare, blir tvungna att sakta ned. När den framkomliga vägen på en trottoar bara är en mansbredd vid och vi går i gåsmarsch bakom en herre med rollator och ingen hoppar ut i snödrivan och tränger sig förbi. När en äldre dam står och tvekar att gå över vägen eftersom hon måste ta sig igenom en pöl med snömodd och vem vet vad för underlag under pölen, och en kille går fram och erbjuder henne sin arm. Också när man ser de äldre, väl förberedda med broddar under skorna, stadigt och säkert ta sig fram medan tonåringarna i sina sneakers med fantastisk balans befinner sig i ett konstant ramlande men utan att faktiskt falla till marken.

Jag tycker också det är något tilltalande med att inse att vi inte har så mycket kontroll. Det tar inte mer än ett snöoväder för att vi blir tvungna att omprioritera, att inse att vi kommer fram när vi kommer fram, kanske flera timmar senare än vi tänkt, att vi måste flytta på möten och att ingenting oftast blir värre på grund av det. Och att det kanske är just här, i snöpausen, som livet händer! Vi börjar se varandra. Vi börjar vänta in varandra och oss själva. Vi tar tag i problemen där de uppstår, i något så konkret som att en bil sitter fast eller att vi helt enkelt får promenera en timme hem för att bussarna inte går.

Så istället för braskande rubriker i kvällspressen om SNÖKAOS kanske de skulle skriva om ”Snöpaus – hela listan” Andas. Se dig omkring. Hjälp någon. Be om hjälp. Gå inte fortare än du klarar av. Åk pulka och kasta snöboll!

delete

Pudelns kärna – var är den?

Som Alexanderlärare hör jag mig själv säga om och om igen att Alexanderlärare

Bild från pixabay.com

Bild från pixabay.com

arbetar aldrig direkt med symptomet. Det vill säga, kommer du till en Alexanderlärare med en ond axel, ett värkande knä eller en hes röst så kan du nästan garantera att hen inte kommer att adressera problemet direkt.

Istället börjar man med att titta på helheten. Att arbeta med att få lite förlängning av ryggraden och expansion av ryggen – att hjälpa nacken att vara fri och få revbenen att börja röra sig så att andningen kan göra sin grej. Tanken är att problem och smärtor i olika delar av kroppen oftast mer är ett symptom på att helheten inte fungerar som den ska. Ett sätt för kroppen att berätta att något är fel.

Igår blev jag påmind om detta när jag fick tillfälle att arbeta med en väldigt kräsen elev. Jag visste att hon hade ont i ryggen och jag började med att lägga mina händer på området där hon hade ont. Jag prövade att arbeta lite med höftlederna där jag visste att hon också hade problem. Resultatet? Hon reste sig helt sonika och gick iväg. Efter ett tag kom hon tillbaka och jag prövade igen – med samma resultat. Nu försvann hon in under bordet. Det funkade helt enkelt inte för henne. Och hur vet jag det? Ja att hon gick iväg från mig talar ju sitt tydliga språk.

Nu förstår ni kanske att detta inte var någon vanlig elev. Detta var en hund. En av mina elever hade bett mig prova om jag kunde hjälpa hennes hund, och det var jag naturligtvis nyfiken på om jag kunde.

Vid det här laget lämnade jag hunden ifred och arbetade med hennes matte istället ett tag och det slog mig att jag hade gjort precis det som jag ALDRIG gör med människor – jag hade börjat med problemområdet! Det slog mig också att jag sett Manolo Mendez, som arbetar med att träna hästar, adressera problem i hästens rygg genom deras svans.

Så vid lektionens slut när hundflickan låg på golvet tog jag hennes svans i mina händer och kände att jag omedelbart fick kontakt med hela hennes ryggrad. Det var som om jag höll i hela henne genom hennes svans. Detta var tydligen helt ok för henne. Och hur vet jag det? Jo hon låg kvar. Inte av artighet. Inte därför hon ju lagt pengar på en Alexanderlektion och väl måste härda ut. Inte av något annat skäl än att det faktiskt hjälpte henne och det var behagligt.

Vi pratade och gosade lite och sedan tog jag hennes svans i mina händer igen. Samma sak igen. Jag hade hennes svans och hela hennes ryggrad hela vägen upp till huvudet i mina händer. Denna gång höll jag kvar lite längre och efter en stund släppte hon ur sig en djup suck och jag kände en enorm release – i henne, men också i mig. Sedan låg hon där. Helt avslappnad.

En fantastisk upplevelse. En ordlös kommunikation med en annan varelse. Tack!