delete

Om att veckla ut och nysta upp

Det bästa med mitt arbete är att man aldrig blir färdig! Det finns ingen vägg eller gräns som man kommer till där det plötsligt är klart och paketerat: ”jaha, så var det med det”. trassel

Som barn när vi börjar lära oss att äta, sitta, krypa, stå och gå gör vi det i relation till världen. Det yttre, vår relation till marken, tyngdkraften, allt omkring oss hjälper oss att hitta vår kropp och dess funktioner. Vår relation till föräldrar, syskon och andra människor formar oss och ger oss förhoppningsvis tillit och en känslomässig grund att utgå ifrån.

Sen är det som om vi fortsätter att hela tiden låta oss formas av det yttre, av det vi ser och hör, vad andra tycker och vad vi tror världen förväntar sig av oss och vi tappar bort det där med relationen och kontakten med oss själva. Som om vi lämnar kärnan av oss själva och bara förlitar oss på intryck utifrån.

När vi fortsätter på det här sättet så kommer vi till slut till en punkt där det inte går att komma längre. Det kanske börjar göra ont, man börjar dras med olika fysiska obehag, eller man har bara en känsla av att det är något som inte är rätt. Något skaver och man har en känsla av att det nog inte ska vara på det här sättet.

Det är ofta här jag möter människor i mitt arbete. Då börjar ett jobb med att, precis som när vi var små, återupptäcka vår relation till marken och tyngdkraften. Att vi är här, i oss själva, och i relation till allting och alla andra. Att skala av år av borden och måsten och överlevnadsstrategier som har tagit oss bort från vår harmoniska relation till oss själva i relation till världen.

Det fina är, att jag är på precis samma resa som mina elever. Som jag skrev i början, man blir aldrig klar. Det finns alltid mer att veckla ut och nysta upp.

Eller som Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Romanska Bågar:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Här finns dikten i sin helhet