delete

Från smartphone till osmart phone

woman-1446557_640-1Häromdagen fick jag en ny telefon. Inte den senaste, flashigaste mest moderna varianten. Nej, en gammaldags mobiltelefon som man kan ringa sms:a och lyssna på FM-radio med. Alltså inget internet och ibland bara 2G. Det här är något jag önskat mig därför jag känt att mig splittrad och ofokuserad när det hela tiden händer grejer. När jag är nåbar inte bara via mitt telefonnummer, utan via messenger, twitter, fb, instagram, linkedin och t o m Wordfeud! Och när det inte händer något, så kan jag alltid ta upp min telefon för att förströ mig lite och få något att hända. Jag kan ägna mig åt diskussioner och meningsutbyten som kan vara både upplyftande och roliga men också dränerande och tröttsamma. Jag kan uppröras eller också förstås bli rörd eller glad över artiklar/åsikter/små filmer som dyker upp i mitt flöde.

När man har ett sånt fritt jobb som jag har med små pauser mellan varje elev och ibland längre håltimmar så har det varit lätt att i varje stund där det inte krävs full närvaro – alltså egentligen alla stunder när jag inte undervisar – plocka upp telefonen för lite underhållning.

”And how is that workin’ out for ya’?” kan jag höra Dr Phils röst i mitt huvud.

Inte alls faktiskt.

Så därför bestämde jag mig för att ändra förutsättningarna drastiskt för att tackla det här beteendet.

Något som blev väldigt tydligt min första dag med den nya telefonen var vilket beroende jag hade skapat. Jag gick till tunnelbanan, klev på tåget, satt i tunnelbanan, gick till jobbet och hela tiden var det som om att någonting sa ”nu”, ”nu”, ”nu”. En impuls i min hjärna som hela tiden gjorde sig påmind och som jag i vanliga fall reagerat på med att ta upp min telefon.

Nu kunde jag ju visserligen ta upp min telefon, men utan att tillfredsställa underhållningskonsumerandet som jag ägnat mig åt så länge. Så jag roade mig istället med att i sann AT-anda lägga märke till mina impulser och min vana och att svara med att göra ingenting. Bara vara där, notera utan att agera. Lite som jag tänker mig att det är att sluta röka. Man motstår en cigarett i taget.

Redan samma eftermiddag hade det där pulserande behovet lugnat ned sig och utbytts mot en stilla eufori. En känsla av frihet och en möjlighet att agera i den värld jag var i där och då.

Något annat som varit nyttigt för mig är att uppleva, läsa, se saker själv – utan att ha någon möjlighet att direkt dela med mig med någon och få feedback och bekräftelse.

Möjligen drar jag lite höga växlar på den här återupptäckta tillvaron utan smartphone, men det känns verkligen som om jag håller på att träna om hjärnan. Till ett långsammare, mindre kicksökande och mer närvarande sätt att vara. Och det är mycket spännande! 🙂