delete

”Samling” för hästar och löpare

Barfotadojjor

Mina kära barfotaskor som jag fattar hus jag ska springa med nu!

Den här sommaren har jag tagit upp löpningen igen, och som så ofta när det gått ett tag och jag lärt mig mer om mig själv från mitt arbete som Alexanderlärare, så får jag även en ny förståelse för andra aktiviteter – i det här fallet löpningen.

Jag har även den här våren haft det stora privilegiet att få rida en av mina elevers hästar och fått mig några riktiga ”master classes” av honom i vad det är att vara fri men ändå spänstig och att ”göra” så lite som möjligt. Anledningen till att jag berättar detta är att jag är övertygad om att dessa stunder av kommunikation med den här hästen har gett mig enormt mycket av ökad förståelse för hur min egen kropp fungerar. Allt man gör bli förstorat i en hästs rörelser – på gott och på ont 😉

Vad jag förstår av begreppet ”samling” för hästar är att de ska kunna bära sig själva, att bakbenen ska finnas under hästens tyngdpunkt så att ryggen inte kollapsar, utan tvärtom, blir spänstig och bärig så att den även kan bära en ryttare utan att tappa spänst och balans.

De senaste gångerna när jag varit ute och sprungit är det just ordet ”samling” som poppat upp i hjärnan och hjälpt mig förstå vad det är som behövs när man springer. Det krävs mycket mer av spänst och samling även i en människokropp när den springer i jämförelse med när den går. När man går kan man komma undan med att inte använda sig själv optimalt och ändå klara sig från att skada sig själv eftersom det inte finns så mycket av en stöt för kroppen att ta upp när man går.

Precis som för hästarna behöver vi människor få fötterna direkt under tyngdpunkten när vi springer så att vi kan absorbera stöten genom benen och uppåt. Vad jag dessutom förstått nu är att det handlar mycket mer om att landa på framfot och hålfot än jag trott förut, och att hälen inte alls nödvändigtvis behöver ha kontakt med marken för att få skjutsen till nästa steg. Det räcker med att hälsenan sträcks och hälen nästan landar innan nästa steg.

Det som lätt händer och som jag ser hos många löpare är att det finns en tendens att kollapsa i lederna vilket innebär att man förlorar fjädringen från den kontakt som benen och skelettet behöver ha. Detta innebär att man arbetar hårt med musklerna för att både hålla upp kroppen och att flytta den framåt. Det hela blir tungt och slitigt och orsakar ofta onda knän och andra skador.

Något som för mig blev en bonuseffekt på det här sättet att springa var att jag automatiskt flyttade blick och fokus utåt. En jägare på savannen kan ju inte hålla på att titta inåt och ner på sina fötter om den ska ha nån middag! Och till min stora förvåning – jag sprang med mina barfotaskor och på ganska ojämn mark – så anpassade sig min kropp efter underlaget även fast jag inte förberedde mig på eventuella ojämnheter genom att titta på dem! Lite läskigt var det. Jag tittade utåt och behöll min ”samling” i kroppen och kroppen parerade varje ojämnhet! Så fort jag började titta neråt för att ”hålla koll” på ojämnheterna fick jag problem. Här finns också en parallell till ridningen – ta hand om dig själv, stör hästen så lite som möjligt så tar den hand om att sätta ned sina hovar själv 🙂