delete

Separation och Helhet

Överallt ifrån hör jag numera tal om hur viktig helheten är. Hur det enda sättet för människor att må bra är att vara ‘connected’. Ihopkopplade, sammanlänkade – i kontakt med andra människor och med naturen.

Mer och mer tycker jag mig se den här rörelsen på gräsrotsnivå, från människor som börjar ifrågasätta hur vi lever våra liv, som längtar efter ett meningsfullt sammanhang. Det känns som om det är en strukturförändring på gång, men den kommer inte ovanifrån, och den är inte ännu synlig hos våra politiker eller på våra institutioner.

I våra skolor separerar vi fortfarande konst och vetenskap – något som var självklart sammanlänkat för några hundra år sedan. Att använda kroppen på idrotten handlar väldigt lite om att uttrycka sig med kroppen och väldigt mycket om att ”sporta”. Vi skolar generation efter generation att separera fysisk aktivitet från mental, om det inte handlar om att mentalt bara ”övervinna” kroppen. På samma sätt separerar vi det mentala från det fysiska och förväntar oss att intellektuellt arbete ska separeras från praktiskt och helst läras in stillasittande på en stol.

Även hos elever som kommer till mig märker jag denna längtan efter helhet. En helhet som handlar om att vara i kontakt med sig själv. På sistone är det många nya elever som har andats ut av lättnad över att inte behöva ”göra något”. Att det inte är något fel på dem som behöver fixas. Att deras smärta/spänning/stress är ett symptom – inte på att de inte varit bra nog eller gjort tillräckligt – utan att de tagit i för mycket, kämpat emot sig själva i jakten på lösningar. Och lättnaden när de märker – precis som jag gjorde en gång i tiden när jag började med AT – att även när de inte håller upp, eller i, eller in sig själva så bärs de. Av underlaget. Av sin egen fantastiska struktur. Att vår ”hållning” som vi kämpar med inte är något vi kan göra, utan faktiskt en direkt respons på tyngdkraften! Ett samtal och en relation med tyngdlagen.

Kontakten och helheten kan börja med något så simpelt som vår relation till underlaget. Och att faktiskt stanna upp. Att vänta in. Att sakta ned. Därmed inte sagt att allt behöver vara långsamt. Men snabbheten kan komma från en ‘connectedness’ istället för att vi rusar in i något genom att köra över oss själva.

Så kör ner fötterna i myllan denna ljuvliga vårdag och se dig omkring. Världen finns i dig och runtomkring dig.