Låt obehaget ta plats

LoveIs there love available even here?

Häromdagen kom en elev till mig med, som han beskrev det, knutar i både magen och bröstet. Det gällde ett förtroendeuppdrag och en infekterad fråga som han var tvungen att förhålla sig till.

Det var tydligt att det var svårare för honom att landa i sig själv som han brukar göra och när vi var en bit in i lektionen så gjorde han en intressant iakttagelse: ”Det känns som om det är en slöja mellan mina tankar och min kropp. Jag kommer inte åt mig själv på det vanliga sättet.”

En jättebra fundering att utgå ifrån. Och nyckelfrasen i det han sa var ”på det vanliga sättet.”

Ofta när man tagit lektioner ett tag så har man hittat en strategi för hur man ska hantera sig själv, men i och med att man lär sig mer, går djupare och utvecklas så kommer man ofta till en punkt där ”den vanliga strategin” inte funkar längre och det är då det börjar bli riktigt intressant!

Vi resonerade lite och jag föreslog att han skulle lägga sin strategi lite åt sidan och komma tillbaka till det som vi faktiskt vet och är säkra på.

Eftersom han just då låg på bordet så var det några saker som han kunde vara säker på.

  • Han kunde vara säker på att underlaget bar honom.
  • Han kunde vara säker på att han inte kommer att trilla av, så han behövde inte ligga och hålla i sig själv.
  • Han kunde notera att hela kroppen hänger ihop – från huvudets kontakt med böckerna till fötternas kontakt med underlaget.

Med den här vetskapen landade han lite mer på bordet och slöjan som han beskrev tidigare tunnades ut lite.

När han klev upp från bordet sa han lite förvånat att det ändå inte var samma sak som det brukar vara. Oron i magen fanns fortfarande kvar. Han kunde inte riktigt komma förbi den.

Även här fanns en nyckelfras att börja nysta i. ”komma förbi”.

Jag föreslog att det kanske inte var så att han skulle komma förbi den här obehagskänslan. Det kanske helt enkelt var så att det kunde få finnas utrymme även för obehagskänslan i honom.

Jag berättade om en sufi-meditation som går ut på att man låter sig själv vara precis där man är och känna precis det man känner just nu. Och är det så att man känner obehag/sorg/irritation/ilska så kan man fråga sig själv ”is there love available even here?” På så vis kan man skapa utrymme även för de känslor och tankar som kanske inte är så behagliga.

Nästa fundering var: ”Men hur ska jag kunna arbeta? Jag vill ju kunna skjuta det här åt sidan så att jag kan fokusera på de uppgifter jag har framför mig”

Frågan är då, kan man kanske låta allt få samexistera? Kan man flytta fokus till det man har framför sig att göra just nu, och låta obehaget och oron få sitta i baksätet ett tag? Så kan man då och då uppmärksamma oron med ett, ”just det, där är ni och ni får också vara med men jag kan inte göra något åt er just nu.”

Då behöver kanske inte obehaget helt ta över och sätta sig som en spänning i kroppen. Man kan gå in och ut i det litegrann.

Is there love available even here?

 

Leave a Reply