delete

Fötter fötter fötter

Oavsett om ni tar lektioner av mig eller följer det jag skriver, här och på facebook, så vet ni att fotlederna är en av mina favoritkäpphästar.

Frihet i fotlederna är precis som frihet i nacken viktiga för hela kroppens balans, rörlighet och integration.

Häromsistens blev jag lite extra nyfiken på fötterna och fotlederna av en anledning som jag kommer att komma in på senare, så jag plockade fram ”Anatomy of the Moving Body” skriven av Theodore Dimon som är en av mina go to-böcker när det gäller anatomi.

När man tittar på hur foten kan röra sig nedanför benet är det lätt att tänka sig att det nästan är en slags kulled. Den kan både vicka upp och ned i något slags gångjärnsfunktion och den kan rotera. Prova själva!

Det jag inte har tänkt på är att det som vi kallar fotleden faktiskt bara är en gångjärnsled och att själva rotationen sker nedanför det ben ”talus” som har direktkontakt med strålben och vadben. Den sidledes rörelsen som tillsammans med ”vick-rörelsen” gör så att man kan rotera foten sker mellan talusbenet och resten av foten. Se bild

Prova själva att röra foten dels bara med fotleden och se även vad som händer och var det rör sig när du vickar foten från sida till sida och roterar foten.

Nu till anledningen varför jag kollade upp detta till att börja med.

Jag skulle köpa nya gympaskor till min 7-åring och gick då till den lokala sportkedjan där de har alla vanliga märken. Vi provade i stort sätt alla märken som fanns i hennes storlek men alla var ”för trånga” för henne. Vi provade nya storlekar och hon kunde definitivt vicka på tårna  och jag kände med ett finger vid sidan för att se hur det kändes – helt ok enligt mig.

På frågan var de var för trånga visade dottern på området precis där foten kan vicka från sida till sida, egentligen på ovansidan av fotvalvet. Till saken hör att sedan ett år tillbaka har hon bara haft vivo barefoot-skor och nu under vintern väldigt rymliga vinterkängor.

Det här fick mig att fundera. Foten består av 26 ben totalt som alla behöver röra sig i relation till varandra för att foten ska kunna anpassa sig till ojämna ytor och vi ska kunna hålla balansen. De flesta moderna skor kan man förvisso röra foten i den vickande rörelse som behövs när man bara går, men området precis nedanför fotleden och ovansidan av fotvalvet är ofta väldigt trångt, precis som dottern upplevde det – kanske på grund av någon slags felriktad välmening att man ska ”känna sig” stabil i skorna.

Effekten blir precis det motsatta. De ben som behöver kunna röra sig och anpassa sig efter underlaget och som skapar fjädrande valv i våra fötter trycks ihop och kan därför inte göra sitt jobb. Musklerna i fötterna ”behöver inte jobba” eftersom vi har det här falska stödet av våra skor.

Vi gick ifrån affären tomhänta och jag har nu beställt ett par nya vivo barefoot-skor till henne. Hon har fortfarande väldigt rörliga, alldeles underbara ”apfötter” och jag önskar verkligen att hon ska få ha det så länge det bara går!

Fot och fotled

Bilden hämtad ur ”Anatomy of the Moving Body” av Theodore Dimon Jr

delete

Låt obehaget ta plats

LoveIs there love available even here?

Häromdagen kom en elev till mig med, som han beskrev det, knutar i både magen och bröstet. Det gällde ett förtroendeuppdrag och en infekterad fråga som han var tvungen att förhålla sig till.

Det var tydligt att det var svårare för honom att landa i sig själv som han brukar göra och när vi var en bit in i lektionen så gjorde han en intressant iakttagelse: ”Det känns som om det är en slöja mellan mina tankar och min kropp. Jag kommer inte åt mig själv på det vanliga sättet.”

En jättebra fundering att utgå ifrån. Och nyckelfrasen i det han sa var ”på det vanliga sättet.”

Ofta när man tagit lektioner ett tag så har man hittat en strategi för hur man ska hantera sig själv, men i och med att man lär sig mer, går djupare och utvecklas så kommer man ofta till en punkt där ”den vanliga strategin” inte funkar längre och det är då det börjar bli riktigt intressant!

Vi resonerade lite och jag föreslog att han skulle lägga sin strategi lite åt sidan och komma tillbaka till det som vi faktiskt vet och är säkra på.

Eftersom han just då låg på bordet så var det några saker som han kunde vara säker på.

  • Han kunde vara säker på att underlaget bar honom.
  • Han kunde vara säker på att han inte kommer att trilla av, så han behövde inte ligga och hålla i sig själv.
  • Han kunde notera att hela kroppen hänger ihop – från huvudets kontakt med böckerna till fötternas kontakt med underlaget.

Med den här vetskapen landade han lite mer på bordet och slöjan som han beskrev tidigare tunnades ut lite.

När han klev upp från bordet sa han lite förvånat att det ändå inte var samma sak som det brukar vara. Oron i magen fanns fortfarande kvar. Han kunde inte riktigt komma förbi den.

Även här fanns en nyckelfras att börja nysta i. ”komma förbi”.

Jag föreslog att det kanske inte var så att han skulle komma förbi den här obehagskänslan. Det kanske helt enkelt var så att det kunde få finnas utrymme även för obehagskänslan i honom.

Jag berättade om en sufi-meditation som går ut på att man låter sig själv vara precis där man är och känna precis det man känner just nu. Och är det så att man känner obehag/sorg/irritation/ilska så kan man fråga sig själv ”is there love available even here?” På så vis kan man skapa utrymme även för de känslor och tankar som kanske inte är så behagliga.

Nästa fundering var: ”Men hur ska jag kunna arbeta? Jag vill ju kunna skjuta det här åt sidan så att jag kan fokusera på de uppgifter jag har framför mig”

Frågan är då, kan man kanske låta allt få samexistera? Kan man flytta fokus till det man har framför sig att göra just nu, och låta obehaget och oron få sitta i baksätet ett tag? Så kan man då och då uppmärksamma oron med ett, ”just det, där är ni och ni får också vara med men jag kan inte göra något åt er just nu.”

Då behöver kanske inte obehaget helt ta över och sätta sig som en spänning i kroppen. Man kan gå in och ut i det litegrann.

Is there love available even here?