delete

Att bära eller brista

Tyska fotbollssupportrarPå sistone har jag tänkt mycket på hur oändligt mycket mer vi människor har fått att förhålla oss till i takt med hur mycket mer information, nyheter och människors åsikter som hela tiden bombarderar oss från olika typer av media. Och det har gått så fort.

Från att ha bott i mindre samhällen och bara behövt ta itu med det och dem vi har närmast – familjen, försörjningen, eventuellt någon släkting som behöver hjälp, så har vi nu familjen, försörjningen, släktingen som behöver hjälp, de ensamkommande flyktingbarnen, miljöförstöringen, människor som flyr för sitt liv men som istället slutar det i en drunkningsolycka i medelhavet, och så vidare.

Det är så oerhört svårt att se hur människor, våra medsystrar och bröder lider och dör. Samtidigt har vi våra trygga liv, visserligen inte heller förskonade från problem, men skillnaden i våra och deras liv är avgrundsdjup och skaver så i våra hjärtan och vårt samvete.

För min egen del så tänker jag att, förutom att engagera mig att på olika sätt hjälpa åtminstone någon av alla flyende människor, så behöver jag hitta ett sätt att kunna fortsätta att fungera i min vardag, med mitt jobb och med min familj. Att fortsätta vara en medmänniska i min närmaste omgivning samtidigt som jag kan ha ett öppet hjärta gentemot alla dem som kommer till vårt land och som behöver vår hjälp. Att kunna se allt elände, men samtidigt också kunna se all skönhet, medmänsklighet och godhet som faktiskt finns. Att vara uppmärksam på när jag bara vill stänga av och hitta någon att skylla på. Och att inse att det är ok att ha en massa motstridiga känslor och att jag faktiskt är kapabel att bära alla möjliga känslor, samtidigt, utan att dra ihop mig, spänna mig och sluta andas ordentligt.

För mig så handlar det om ett val – att bära eller brista. Om jag kan låta all förtvivlan, ilska och frustration husera i mig samtidigt utan att jag behöver dras med, dras ned och dras ihop så har jag även utrymme för glädjen, godheten och skönheten.

Och det handlar inte om att stänga av, utan snarare om att öppna upp och expandera. Så även i den här situationen säger jag till mig själv: Låt golvet bära dig. Låt din ryggrad vara lång och spänstig. Låt nacken vara fri. Öppna ögonen och se dig omkring.

Var en medmänniska.

Bilden visar tyska forbollssupportrar som välkomnar människor på flykt