delete

Att fokusera utan spänning – lärdomar från en häst

Kasper 2Häromdagen hade jag den stora glädjen att få rida en av mina elevers hästar igen. Hon är ridinstruktör och hon ger mig en ridlektion och jag kan hjälpa henne med sitsen på en levande häst istället för träpållen i min lokal.

Precis som förra gången ficka jag rida hennes Nordsvenska travare Kasper som i stort sett bara används som ridhäst – en fantastisk personlighet med ”a mind of his own”. Om man inte är fri i sin sits och bär upp sig själv stannar han helt sonika och går inte förrän man har fått ordning på sig själv. Tvång och genvägar funkar inte på den här hästen, och det är ju precis som det ska vara!

Förra gången jag red hade min elev ridit fram honom själv först så hela förarbetet var gjort. Jag behövde i stort sätt bara fokusera på mig själv och min egen sits och han lyssnade på en gång. Underbart var det! Känslan av att vara ett med hästen och att inte behöva anstränga sig det minsta. Det gick lätt lätt lätt!

Den här gången fick jag förtroendet att rida fram honom själv, och det var någonting heeeeelt annat.

Det som hade funkat förra gången med att jag bara tog hand om mig själv och han bara följde fungerade inte alls. Det fanns gott gräs överallt, läskiga ljud att förhålla sig till och många anledningar att bara stanna.

Det som började med en väldigt fri och bra sits övergick i frustration, spända armar och en vilja att bara ”styra för tusan”.

Kajsa påpekade att jag behövde vänta in honom innan jag kunde få honom att gå åt det håll jag ville. Det spelade liksom ingen roll hur mycket jag indikerade höger med min kropp om jag inte hade kontakt med honom. Hon noterade också mina spända armar och armbågar.

Jag må vara en ryttarnovis men är det nånting jag kan så är det att trycka på refresh-knappen, att komma tillbaka till min kropp och inte låta frustration och irritation sätta sig som spänningar i kroppen.

Plötsligt förstod jag att jag var tvungen att skruva upp volymen på mina intentioner. Att nå igenom bruset så att Kasper förstod vad det var jag bad om. Helt enkelt att tänka för oss båda. Då hände något mycket intressant som kanske idrottsmän och andra skulle beskriva som att vara ”in the zone”. Jag kunde plötsligt kanalisera min målmedvetenhet utan att dra ihop mig. Min intention blev sylvass och precis, samtidigt som min kropp och min blick expanderade och tog in hela synfältet.

Kasper började lyssna och jag hade en märklig känsla av att vara mer Kentaur än människa. Jag satt inte och styrde utan Kasper och jag satt ihop och jag kände att jag skulle kunna få honom att vända på en femöring!

En av mina Alexanderlärare sa en gång att när man gör någonting mer krävande än man gör till vardags, eller när man ska lära sig något nytt, så behöver man skruva upp volymen på sina ”directions”. Jag förstår nu precis vad han menar och det är intressant att lägga märke till hur lätt det är att ta till ansträngning och spänning som svar på någonting som kräver mer av oss. Och hur befriande det är att kunna vässa sitt fokus, men utan spänning och med expansion!