delete

Utrymmet emellan

hammockJag brukar föreslå för mina elever att de börjar sin lektion redan innan de ringer på min dörr. Och att, om de är sena, inte rusa till mig med andan i halsen, utan ta det lugnt och landa i kroppen, istället för att stressa för att komma i tid och SEN landa.

Egentligen handlar det här om att förlänga den tid man tar för sig själv, så att det inte bara blir ”först har jag möte, sen har jag Alexandertekniklektion, sen är det lunch, och sen är det möte igen”.

De flesta är införstådda med att det vi gör under lektionerna är något som man sedan ska kunna ta med sig ut i livets alla varanden och göranden. Vad det innebär är att faktiskt fatta ett beslut om att i varje situation komma tillbaka till sig själv, till sin rygg, till sin andning. Att ge sig själv tillstånd att bäras av underlaget, att se sig omkring, att låta ryggraden förlängas.

Jag vet själv att listan på saker att göra ofta är lång, och att det ofta blir ”först ska jag göra det här, sen det där, och sen lite av det där, och SEN ska jag göra lite Alexanderteknik, om jag hinner.

Jag föreslår att du helt enkelt tar bort Alexandertekniken från listan. Det finns ingenting du inte kan göra samtidigt som du är medveten om underlaget, är närvarande i dig själv eller låter din struktur bära dig. Faktum är att det är här, i utrymmet emellan lektionerna, som den verkliga förändringen sker. Alexanderlärarens händer och instruktioner under en lektion visar på vad som är möjligt, pekar ut en riktning, men jobbet görs, och det är ett jobb om än ett icke-görande jobb, mellan lektionerna.

Så när du kommer på dig själv med att tänka, ”nu måste jag bara bita ihop och ta tag i det här”, fråga dig själv om det finns en möjlighet att där och då känna fötterna på golvet, sittbenen på stolen. Lägg märke till om du dragit ihop dig och förkortat dig, och kanske också bitit ihop tänderna. Ge dig själv en liten stund att trycka på refresh-knappen. Din hjärna kommer förmodligen att protestera med ”men jag har inte TID!!!”, men det krävs inte många minuter. Och som en positiv effekt kanske du slipper den där spänningshuvudvärken i slutet av dagen.

 

delete

Alexanderteknik och Yoga – inifrån och ut

yogaSåhär en bra bit i på terminen har min dagliga yoga blivit till en vana – någonting jag ser fram emot varje dag och ogärna missar. Förutom den sköna stunden för mig själv varje kväll (underskatta aldrig egentid!!), så har jag även blivit smidigare och förbättrat min balans avsevärt. Precis som med alla andra fysiska aktiviteter – till exempel löpning, skidåkning, ridning, snöskottning eller is-spettning(!) som jag ägnade mig åt hos mina föräldrar för att förebygga benbrott nu i veckan – ser jag yogan som en möjlighet att tillämpa Alexanderteknik i praktiken.

Hittills och med den lärare jag har just nu – Adriene på youtube – så ser jag inga konflikter i det hon gör, hennes instruktioner till tittaren/utövaren och det jag jobbar med i Alexandertekniken, det vill säga integration, non-doing och förlängning in i rörelse, snarare än separation av muskelgrupper, end-gaining och ett statiskt fasthållande av positioner. Det sistnämnda är något jag ofta stöter på hos elever som gått mycket på yoga och som har fått ont i kroppen av yogan.

Om man börjar med yoga utan att ha någon större kroppsmedvetenhet och med en yoga-lärare som kanske inte har tid eller tillräckligt med kunskap att leda en rätt, så är risken ganska stor att man ”gör för mycket”. Att man tänjer och bänder för att uppnå vissa positioner och att den rituella andningen bara blir ytterligare  ett sätt att hålla fast kroppen. Om man är överrörlig kan man lätt uppnå vissa positioner, men man kanske tappar i stabilitet och integration – något man verkligen behöver om man tillhör den överrörliga typen.

Här är två tankar att ta med dig till yoga-mattan nästa gång: ”hur andas jag?” och ”inifrån och ut”

  1. Hur andas du? I Yogan är andningen verkligen i fokus. Jag skrev här ovan om den ”rituella andningen”, lite medvetet provocerande. Det jag menar är att det kan vara vettigt att observera andningen och vad den gör naturligt i övningarna till att börja med. När ryggen är lång och bred och bröstkorgen fri så sköter andningen sig själv. I sådana fall är det inga problem att lägga på den ”rituella andningen” om man så önskar, till exempel den klassiska ”andas in och sträck samtidigt händerna uppåt”. Men börjar man från ett relativt stelt läge så blir den här typen av andning någonting ganska ytligt och påtvingat. Istället, gör övningarna, var medveten om dina begränsningar och notera din andning. Låt den strömma in och ut lite som den vill. Låt luften komma in där det finns utrymme. Varken pressa, tvinga eller håll andan. På så vis blir det också lättare att märka var dina gränser går så att du inte gör för mycket.
  2. Inifrån och ut. Låt alla övningar börja i din tanke. Därifrån, låt dina muskler engageras inifrån och ut. Lägg märke till om du går före dig själv och börjar tänja och stretcha på bekostnad av din helhet, din integration. Allt du gör med delarna behöver få ha svallvågor i hela kroppen. Att till exempel öppna hjärtchakrat eller lyfta bröstbenet genom att ”bända upp bröstet med hjälp av skulderbladen” som en av mina elever fick som instruktion från sin yoga-lärare att göra är inte särskilt lyhört och handlar snarare om att tvinga upp något med ren muskelkraft än att öppna upp och vara fri! ”Det är kanske så att jag öppnar hjärtchakrat när jag tänker på mina barn”, sa en annan av mina elever. Jättefint tycker jag. Och definitivt något som öppnar och kan påbörja rörelsen inifrån. Just den här övningen handlar ju delvis om att få rörlighet och mjukhet  i bröstryggen. Och om man börjar den rörelsen med att tänka sig att man mjuknar bakom bröstbenet och skapar utrymme där, så kan rörelsen komma inifrån och ut, lite i taget. Gör inte mer än att luften kan fortsätta strömma in och ut, och kom ihåg, som Adriene brukar säga, ”smile” 🙂