Med nya ögon på gamla kunskaper – eller hur man gör vardagen spännande med Alexanderteknik

StickningDet här jullovet har jag inte bara ätit alldeles för mycket. Jag har också plockat upp och utforskat aktiviteter som jag lärde mig att göra för längesen, som barn och tonåring.

Med Alexandertekniken som hjälp har jag lärt om och lärt nytt på många områden och det som man får mest träning på är ju aktiviteter som man gör varje dag, som allt som involverar att man går står och sitter och alla vardagliga aktiviteter som är sammankopplade med det.

Under jullovet har jag bland annat ägnat mig åt skridskoåkning. Med skridskoåkning är det lite som med cykling, att om du en gång lärt dig när du var barn, och sen inte fortsatt att utveckla det, så blir det till en omedveten kunskap. När jag var barn bara ”gjorde” jag det, utan några funderingar på vad det mest optimala sättet att åka skridskor skulle vara.

Nu fick jag tid att ägna mig åt att utforska hur man till exempel åker runt i cirkel på bästa sätt, då man lutar sig inåt cirkeln och kliver med den yttre skridskon över den inre. Jag har kunnat göra det hjälpligt , men aldrig på något riktigt tryggt och säkert sätt. Nu funderade jag länge på var på foten jag skulle ha vikten när jag åker, och varför min vänstra fot var så svag och inte kunde ta vikten på samma sätt som den högra!

Efter en stund av fruktlöst funderande lyfte jag blicken från fötterna och så slog det mig att det finns ju ett syfte med den här överstegstekniken, och det är ju att ta sig runt och svänga på ett effektivt sätt! När jag väl kommit underfund med det kunde jag också applicera det jag vet om att organisera kroppen på bästa sätt, nämligen att låta ryggraden förlängas genom att låta nacken vara fri så att huvudet och blicken kan leda kroppen i den riktning jag vill.

Plötsligt blev det lätt! När jag hade en riktning och ett syfte klart för mig behövde jag inte fundera på var fötterna skulle vara, och på vilket sätt de skulle ha kontakt med isen! Av bara farten började jag förstå hur man kan göra samma sak fast baklänges – något jag aldrig kunnat – men med en fri nacke, en förlängd rygg och ett syfte hade jag de första byggstenarna även till det.

Något annat jag ägnat mig åt är att sticka. Jag stickade mycket som tonåring och har inte gjort det nästan alls sedan dess.

Det jag la märke till nu var tendensen att skjuta fram huvudet och spänna blicken i det jag gjorde, samtidigt som jag spände axlarna och höll i stickorna på ett krampaktigt sätt.

Så även här tänkte jag på att låta min ryggrad vara fri och lång och att jag snarare än att spänna blicken i stickningen lät den vila på stickningen. Själva stickningstekniken sitter mer eller mindre i ryggmärgen, så jag behöver egentligen inte tänka på den.

Sen började jag fundera på armarna. Hur ska jag kunna göra den här rörelsen utan att spänna handlederna och dra in armarna i kroppen vilket i sin tur begränsar en fri andning?

Jag tittade på hur stickändarna rörde sig utåt och i cirklar helt naturligt av själva stickandet och tänkte att där har vi det! Armbågarna kan röra sig på samma sätt! Det är ju samma rörelse i stickspetsarna och som sen förstoras i stickändarna som görs av händerna och som sedan förstoras i armbågarna.

På så vis kunde jag låta armarna frigöras ut från axellederna, och handlederna ut i armbågarna och det var en skön och befriande sensation när armbågarna började göra små cirklar i luften till följd av händernas rörelser. Även andningen friades upp.

Nu när jag sitter här och skriver kan jag faktiskt applicera samma teknik på skrivandet på laptopen. Jag låter armbågarna få riktas iväg från handlederna och iväg från axellederna och därigenom får jag ett fritt flöde i armarna när jag skriver.

Med lite medvetenhet och uppmärksamhet kan de mest vardagliga aktiviteter bli både lättare och mycket mer spännande!

 

 

Leave a Reply