delete

Smärta – kroppens sätt att kommunicera

smärtaSmärta kommer i alla möjliga former och intensiteter. Ofta är smärta en signal från kroppen att något inte står rätt till och vad vi behöver sluta med det vi gör nu genast och att vi till varje pris bör försöka undvika det som orsakar smärtan! En överlevnadsinstinkt som säkerligen har räddat oss många gånger.

Det finns också smärta som har en mening och ett syfte, och det vet alla som fött barn. Förlossningar är på intet sätt smärtfria, men smärtan i värkarbetet är inte en smärta som vi kan fly ifrån. Att mitt i den mest intensiva smärta en människa får uppleva vara närvarande och inte som reaktion på smärtan spänna sig eller försöka ”fly” därifrån kräver sin man, eller i detta fall, kvinna!

En smärta som jag ibland stöter på i mitt jobb är smärta som har med förändring att göra. Det vanligaste efter en serie Alexanderlektioner är att man känner sig lättare, friare, rörligare, mer grundad, och har man haft ont, så har oftast smärtan släppt taget också.

Det kan också vara så, att en elev kommer tillbaka efter en lektion och säger att de har haft intensivt ont i nacken eller en skuldra eller lite som träningsvärk i ryggen. Ofta handlar den här typen av smärta om att eleven har hamnat i ett nytt läge under lektionen och att hon kanske försökt att återskapa eller ”göra om” den nya upplevelsen, och då börjat hålla upp sig eller i sig, och det i sin tur har skapat smärta.

Ibland är det också regelrätt träningsvärk, där muskler som inte varit aktiva förut, till exempel i ryggen, faktiskt har börjat jobba. Detta kan kännas som om att musklerna i ryggen har stretchats ut och är lite ömma. Om man lämnar det därhän så går det över rätt fort.

Då och då stöter jag på ytterligare en sorts smärta som jag inte riktigt kan förklara. En av min kollegor kallar den ”släppsmärta” och den kommer när man går igenom en stor förändring eller en typ av paradigmskifte i kroppen. Som exempel kan jag nämna en elev som nu har gått hos mig regelbundet i ett par år. Hon ramlade av sin häst och har i ett års tid gått med en smärta i höften och ryggslutet som sakta sakta blivit bättre och bättre, men alltid efter hon har ridit har smärtan gjort sig påmind igen.

För ett par veckor sedan åkte jag till hennes gård och gav henne en lektion till häst. Det var väldigt tydligt att hon var påverkad av sin skada när hon satt i sadeln. Det var också tydligt att kroppen nu var redo att låta bli att skydda det skadade området, och efter en stund blev hon också mycket rörligare och mer balanserad. Skillnaden var uppenbar – både hästen och jag och hon själv märkte det, MEN, det var ett litet problem. Det gjorde jätteont!

Jag funderade en del på detta med att det var så himla bra, men att det gjorde så himla ont, men senare på eftermiddagen fick jag ett meddelande av henne där hon sa att hon haft en stor känsla av välbefinnande i kroppen efter lektionen – ”som det brukade kännas innan ridolyckan”. Vad bra tänkte jag. Men än var det inte över.

Några dagar senare fick jag ett meddelande om att hon inte kunde komma till sin inbokade lektion eftersom hon fått något som liknade ryggskott och kunde knappt röra sig! Vi kom överens om att höras igen när det gått över, och ytterligare någon dag senare hade smärtan passerat.

Det intressanta i det hela är att efter ”ryggskottsbaksmällan” som egentligen inte var något ryggskott, så mådde hon prima, och kände inte av något av den gamla skadan vare sig när hon red eller på nätterna som hon känt förut . Allt hade normaliserats och den envisa smärtan från skadan hade till slut besegrats. Förmodligen hade det idoga arbetet med den gradvisa förbättringen lagt grunden, men den sista kvarlevan rök genom ett stålbad – genom smärtan – och med efterföljande baksmälla!

”Släppsmärta” är nog ett ganska bra epitet på den här typen av smärta, och för att släppa den här smärtan krävdes en god portion mod, idogt grundarbete samt en tvåbent och en fyrbent påhejare 🙂

Illustration, Joseph Bennett