”Ska jag stå och gå såhär nu?”

”Endgaining” är ett begrepp som Alexander använde sig av och som innebär att man har ögonen på målet utan att uppmärksamma hur man når dit. Exempelvis, jag vill springa 10 km på en specifik tid och mitt sätt att nå den tiden är att hela tiden sträva efter att springa fortare, och enda sättet jag mäter min framgång på är genom tiden jag gör. Ett annat begrepp Alexander använde sig av är ”the means whereby” – alltså ”på vilket sätt” man når sitt mål. Om man använder sig av exemplet att springa 10 km så skulle det innebära att istället för att stirra mig blind på tiden, så skulle jag titta på tekniken och känslan i löpningen. Att springa på ett hållbart sätt och vara medveten och närvarande i löpsteget. På det sättet blir farten anpassad efter den teknik och förmåga jag besitter just för tillfället vilket gör att vägen till mål-tiden kanske inte blir lika kantad med skador.

Ofta kommer elever till mig med en specifik mål-bild eller ett specifikt problem de vill bli av med. Det kan vara ”ont i ländryggen” eller spända skuldror och spänningshuvudvärk. Det kan också vara att de vill ”förbättra sin hållning” eller att människor i deras närhet har börjat påpeka att de borde göra något åt sin hållning.

När det gäller hållning har vi ofta en idé om vad god eller dålig hållning innebär, och den här idén är faktiskt något som kan komma i vägen för undervisningen i början – och då talar jag alltså om Alexanderlektionerna. Den klassiska goda hållningen brukar ofta illustreras med en ut med bröstet, in med magen, hakan mot bröstet-pose. Den dåliga hållningen är den ihopsäckade, kollapsade hållningen.

Om man kommer till en Alexanderlärare med önskan om att förbättra sin hållning så har man kanske en idé om att jag som lärare ska korrigera och arbeta fram det bästa, mest ultimata sättet att stå, sitta och gå. Och visst är det så, att man under lektionerna förmodligen alldeles säkert kommer att sitta, stå och gå på ett annorlunda sätt än vad man är van vid, och då kommer frågan: ”är det såhär jag ska stå och gå nu?” Eller så utbrister man ”ja det här var ju behagligt, men hur gör jag för att hålla kvar den här upplevelsen?”

Svaret på den första frågan är: ”nej”

Svaret på den andra frågan är: ”det ska du inte”

Frustrerande? Ja kanske. Men ganska snart blir man varse att det inte handlar om en rätt position man ska uppnå för att sedan hålla kvar. Det ultimata läget för när man bara står utan att göra något speciellt förutom att se och höra och ta in omgivningen är en neutral position där man är redo att röra sig och reagera på stimuli utan att i förhand vara spänd. Där du har tillgång till dina leder så att du skulle kunna börja gå, springa, snabbt vända dig om, sätta dig ned utan att behöva kämpa emot en förberedande spänning som redan är där.

Så den bästa ”positionen” är den som ger dig störst möjlighet att vara rörlig i vilken riktning som helst och som samtidigt bär upp dig där du står eller sitter utan onödig ansträngning. En position där ditt autonoma nervsystem som styr andning, matsmältning och blodcirkulation kan jobba ostört utan att du stör med ”hållna” rygg- och magmuskler.

Så mycket mer spännande än att hitta den perfekta hållningen och sedan hålla fast vid den, eller vad tycker du?

 

Leave a Reply