Glädje, ilska och tappade tänder

Det finns mycket som är härligt med att ha en sexåring i familjen. Till exempel i morse när Julia hade fått en tjuga för en tand (en extra envis framtand som till slut blev uttagen av tandläkare igår) och hon kom gående till frukostbordet med både ett inre och yttre leende som gjorde så att hela hennes kropp ”svassade” fram. Väl framme vid bordet log hon fram:”mamma, det är första gången jag får en lapp”

Lite senare var det extra svårt att dra upp dragkedjan på skorna med tjocka vantar och hon blev jättearg när jag försökte hjälpa till. Hon gjorde det själv till slut men sjönk ihop i en surmulen tyst hög när jag sen skulle borsta tänderna. En klassisk ut med underläppen, ned med mungiporna-pose som tog sig uttryck i hela hennes kropp. Någon minut senare hade surmulenheten ebbat ut.

Det här fick mig att fundera. När vi är barn så är vi mer av en enhet fysiskt och känslomässigt och de känslor vi känner tar sig direkt uttryck i kroppen. Detta naturligtvis förutsatt att vi har en trygg miljö där det är ok att visa känslor. När känslan har passerat kommer barnen tillbaka till ett mer neutralt läge utan problem och utan att känslan sitter kvar som ett muskelminne i kroppen. Detta också naturligtvis förutsatt att inte någon har sagt till barnet eller på annat sätt visat att det är ”fel” att känna på det här sättet.

När vi blir äldre och när vi är vuxna så för ofta en ledsen eller låg känsla med sig att vi drar ihop oss, spänner oss och slutar andas på ett fritt sätt medan en positiv känsla i kroppen kanske fortfarande får det att spritta i oss även om våra vuxna jag kanske inte tar steget fullt ut och börjar ”hoppslastega” oss fram.

Nyckeln ligger kanske i hur vi som barn blir bemötta med våra ledsna och arga uttryck. Här ville jag lägga till ”negativa” också, och det är väl kanske det som är kärnan. Vissa känslouttryck anses vara negativa – men de är bara känslouttryck och behöver kanske inte ses som vara sig positiva eller negativa, utan något som måste få storma upp, komma fram för att sedan ebba ut – utan att de behöver lämna någon känsla av skam och skuld i oss.

En tanke för dagen blir att låta även ledsna och arga känslor få plats i dig/mig. Låt dem få finnas och försök inte hålla dem ifrån dig utan ge dem plats i dig så att du kan fortsätta andas och förlängas och expandera. Om du inte håller fast den i musklerna så kan du låta dem få ebba ut och klinga av utan att de lämnar en ”sur eftersmak” i kroppen.

 

Leave a Reply