delete

”Ska jag stå och gå såhär nu?”

”Endgaining” är ett begrepp som Alexander använde sig av och som innebär att man har ögonen på målet utan att uppmärksamma hur man når dit. Exempelvis, jag vill springa 10 km på en specifik tid och mitt sätt att nå den tiden är att hela tiden sträva efter att springa fortare, och enda sättet jag mäter min framgång på är genom tiden jag gör. Ett annat begrepp Alexander använde sig av är ”the means whereby” – alltså ”på vilket sätt” man når sitt mål. Om man använder sig av exemplet att springa 10 km så skulle det innebära att istället för att stirra mig blind på tiden, så skulle jag titta på tekniken och känslan i löpningen. Att springa på ett hållbart sätt och vara medveten och närvarande i löpsteget. På det sättet blir farten anpassad efter den teknik och förmåga jag besitter just för tillfället vilket gör att vägen till mål-tiden kanske inte blir lika kantad med skador.

Ofta kommer elever till mig med en specifik mål-bild eller ett specifikt problem de vill bli av med. Det kan vara ”ont i ländryggen” eller spända skuldror och spänningshuvudvärk. Det kan också vara att de vill ”förbättra sin hållning” eller att människor i deras närhet har börjat påpeka att de borde göra något åt sin hållning.

När det gäller hållning har vi ofta en idé om vad god eller dålig hållning innebär, och den här idén är faktiskt något som kan komma i vägen för undervisningen i början – och då talar jag alltså om Alexanderlektionerna. Den klassiska goda hållningen brukar ofta illustreras med en ut med bröstet, in med magen, hakan mot bröstet-pose. Den dåliga hållningen är den ihopsäckade, kollapsade hållningen.

Om man kommer till en Alexanderlärare med önskan om att förbättra sin hållning så har man kanske en idé om att jag som lärare ska korrigera och arbeta fram det bästa, mest ultimata sättet att stå, sitta och gå. Och visst är det så, att man under lektionerna förmodligen alldeles säkert kommer att sitta, stå och gå på ett annorlunda sätt än vad man är van vid, och då kommer frågan: ”är det såhär jag ska stå och gå nu?” Eller så utbrister man ”ja det här var ju behagligt, men hur gör jag för att hålla kvar den här upplevelsen?”

Svaret på den första frågan är: ”nej”

Svaret på den andra frågan är: ”det ska du inte”

Frustrerande? Ja kanske. Men ganska snart blir man varse att det inte handlar om en rätt position man ska uppnå för att sedan hålla kvar. Det ultimata läget för när man bara står utan att göra något speciellt förutom att se och höra och ta in omgivningen är en neutral position där man är redo att röra sig och reagera på stimuli utan att i förhand vara spänd. Där du har tillgång till dina leder så att du skulle kunna börja gå, springa, snabbt vända dig om, sätta dig ned utan att behöva kämpa emot en förberedande spänning som redan är där.

Så den bästa ”positionen” är den som ger dig störst möjlighet att vara rörlig i vilken riktning som helst och som samtidigt bär upp dig där du står eller sitter utan onödig ansträngning. En position där ditt autonoma nervsystem som styr andning, matsmältning och blodcirkulation kan jobba ostört utan att du stör med ”hållna” rygg- och magmuskler.

Så mycket mer spännande än att hitta den perfekta hållningen och sedan hålla fast vid den, eller vad tycker du?

 

delete

Glädje, ilska och tappade tänder

Det finns mycket som är härligt med att ha en sexåring i familjen. Till exempel i morse när Julia hade fått en tjuga för en tand (en extra envis framtand som till slut blev uttagen av tandläkare igår) och hon kom gående till frukostbordet med både ett inre och yttre leende som gjorde så att hela hennes kropp ”svassade” fram. Väl framme vid bordet log hon fram:”mamma, det är första gången jag får en lapp”

Lite senare var det extra svårt att dra upp dragkedjan på skorna med tjocka vantar och hon blev jättearg när jag försökte hjälpa till. Hon gjorde det själv till slut men sjönk ihop i en surmulen tyst hög när jag sen skulle borsta tänderna. En klassisk ut med underläppen, ned med mungiporna-pose som tog sig uttryck i hela hennes kropp. Någon minut senare hade surmulenheten ebbat ut.

Det här fick mig att fundera. När vi är barn så är vi mer av en enhet fysiskt och känslomässigt och de känslor vi känner tar sig direkt uttryck i kroppen. Detta naturligtvis förutsatt att vi har en trygg miljö där det är ok att visa känslor. När känslan har passerat kommer barnen tillbaka till ett mer neutralt läge utan problem och utan att känslan sitter kvar som ett muskelminne i kroppen. Detta också naturligtvis förutsatt att inte någon har sagt till barnet eller på annat sätt visat att det är ”fel” att känna på det här sättet.

När vi blir äldre och när vi är vuxna så för ofta en ledsen eller låg känsla med sig att vi drar ihop oss, spänner oss och slutar andas på ett fritt sätt medan en positiv känsla i kroppen kanske fortfarande får det att spritta i oss även om våra vuxna jag kanske inte tar steget fullt ut och börjar ”hoppslastega” oss fram.

Nyckeln ligger kanske i hur vi som barn blir bemötta med våra ledsna och arga uttryck. Här ville jag lägga till ”negativa” också, och det är väl kanske det som är kärnan. Vissa känslouttryck anses vara negativa – men de är bara känslouttryck och behöver kanske inte ses som vara sig positiva eller negativa, utan något som måste få storma upp, komma fram för att sedan ebba ut – utan att de behöver lämna någon känsla av skam och skuld i oss.

En tanke för dagen blir att låta även ledsna och arga känslor få plats i dig/mig. Låt dem få finnas och försök inte hålla dem ifrån dig utan ge dem plats i dig så att du kan fortsätta andas och förlängas och expandera. Om du inte håller fast den i musklerna så kan du låta dem få ebba ut och klinga av utan att de lämnar en ”sur eftersmak” i kroppen.

 

delete

Årets Uppmärksamhetsvecka är här – hjälp till att uppmärksamma!

Nästa vecka, 6-12 oktober, infaller den årliga Internationella Uppmärksamhetsveckan för Alexanderteknik.

Under den här veckan kommer Alexanderlärare,-studenter och -älskare runtom i världen att uppmärksamma Alexandertekniken på olika sätt i syfte att sprida medvetenhet om denna fantastiska metod som fortfarande verkar lite i skymundan i världen.

Här i Sverige är vi inte många som arbetar med det och därför vill jag på detta sätt utmana er alla som tagit lektioner och upplever att Alexandertekniken har hjälpt er, att under den här veckan prata med någon/några i er omgivning, på er arbetsplats, med familj och vänner om Alexandertekniken och berätta om hur det har hjälpt er! Istället för att fastna i VAD det är – för det vet vi alla att det inte är så lätt att uttrycka i ord 😉 – berätta istället om hur det får er att må, hur det har hjälpt er. Det brukar vara lättare.

Under den här veckan kan dessutom alla som aldrig provat Alexanderteknik förut boka in en gratis provlektion. Lektionen måste bokas under själva Uppmärksamhetsveckan men kan tas fram till den 30/11 2014. Detta naturligtvis i mån av luckor i schemat. Först till kvarn.

Så om någon av dem du pratar med blir nyfiken och vill veta mer så kan du skicka dem till mig!

Let’s do this!