delete

Arbetsplatsergonomi igen

Förra veckan höll jag två korta introduktionskurser för två grupper av Röntgensjuksköterskor på Karolinska. Inför den skrev jag ihop lite funderingar om arbetsplatsergonomi som jag skulle kunna ta upp med den här yrkesgruppen och som även skulle kunna appliceras av andra.

Oftast när jag har introduktionskurser så går jag igenom och medvetandegör olika delar av kroppen. När det gäller hur vi sitter och står så är det viktigt att veta vilka våra kontaktpunkter är och hur vi ska förhålla oss till dem. När det gäller stående så är det fötterna, som jag gick igenom i förra inlägget. När det gäller sittandet så spelar våra sittben/knölar en viktig roll.

En annan viktig aspekt av vår ”personliga ergonomi” är hur närvarande vi är i oss själva i alla arbetsmoment.

En av deltagarna på kursen förra veckan insåg plötsligt att hon, när hon skulle ta röntgenbilden – de arbetar med mammografi – så stod hon spänd som en bågsträng, redan på väg ut ur rummet och sträckte sig mot knappen. Alltför att hon ”skulle komma snabbare ut” till kvinnan som stod fastklämd i apparaten. En undersökning ska ta fem minuter, så det blir rätt många gånger per dag i ”bågsträngsposition”. Insikten blev att hon när hon går ut för att trycka på knappen faktiskt inte sparar någon tid alls på att inte gå fram till knappen, stå balanserat, landa i sig själv och sen trycka på den, men hon förlorade massor på att en så stor andel av sin dag stå i bågsträngsposition och värken i nacke och axlar var ständigt närvarande.

Det kan vara svårt att ge sig själv tiden att vara närvarande när man är stressad och har mycket att göra, och det kan kännas som ett alldeles för stort åtagande att dessutom, ovanpå allt annat, ha ett krav på sig att vara medveten och närvarande.

Det är då man kan ta kroppen till hjälp. Vilka kontaktpunkter man har och hur man kan ta hjälp av tyngdkraften. Här är några checkpunkter för sittande:

  1. Sätt dig så att du känner dina sittben mot underlaget och så att du kan ha dina fötter platt på golvet framför dig. För att veta var sittbenen är kan du stoppa in händerna under rumpan när du sitter. Sittbenen känns som två knölar precis under rumpan om du sitter hyfsat upprätt.
  2. Prova att sjunka ihop, fortfarande med sittbenen i händerna och lägg märke till vad som händer med sittbenen. Prova också att sträcka på dig på ett ”ut med bröstet, in med magen”- sätt och lägg märke till vad som händer.
  3. Nu ska du varken sträcka på dig eller sjunka ihop, utan att prova att balansera med sittbenen så att du riktigt borrar in dem i händerna och ta sedan bort händerna.
  4. Nu sitter du på dina sittben och du har även fötternas kontakt på golvet som ger dig stöd. Tänk dig din ryggrad som en lång, fjädrande, spänstig mitt som förlängs upp från kontakten med sittbenen på stolen.
  5. Ryggraden fortsätter hela vägen upp till någonstans mitt emellan öronen och där sitter ditt huvud och balanserar på den översta nackkotan. Huvudets vikt på toppen av ryggraden är din tredje referenspunkt och ett fritt balanserat huvud hjälper ryggraden att fjädra uppåt.

Nu ska du se att närvaron och medvetenheten har kommit av sig själv, och det tog kanske inte ens fem minuter 🙂 Prova gärna och kom med feed-back!

En bild på Julia får illustrera igen. Denna gång sittande vid datorn.

 

delete

Arbetsplatsergonomi

Idag sitter jag hemma och förbereder en kurs för studenter i bröstdiagnostik. Det är Karolinska Institutet som organiserar och jag har varit där vid två tidigare tillfällen och hållit introduktioner. Tidigare har det varit Sonografi-sköterskor och mammografi-sköterskor som har som del av en vidareutbildning fått möjlighet att prova på Alexanderteknik.

Detta är en yrkesgrupp som inte bara har en hög arbetsbelastning och ofta arbetar under tidspress -utan de måste även handskas med otympliga arbetsredskap. Kombinationen stress och dålig ergonomi resulterar ofta i arbetsrelaterade skador.

Min utmaning i det här är att kunna ge något konstruktivt och användbart på 1,5 timmes kurstid som de kan ta med sig till sina arbetsplatser.

När det gäller en ergonomisk arbetsmiljö är det naturligtvis oerhört viktigt att anpassa miljön efter människan i möjligaste mån. För människor som sitter mycket kan det vara att det finns möjlighet att stå och arbeta och utrymme att röra sig. För människor som måste handskas med stora maskiner behöver man se till att de är lätta att manövrera. Ergonomin ser alltså olika ut för olika arbetsplatser.

Det som ALLTID finns med och som påverkar din arbetssituation är du. Och där kommer mitt bidrag som Alexanderlärare in – jag kan hjälpa dig att bli medveten om hur DU påverkar din arbetsmiljö och då också ge dig en möjlighet att förändra. Det spelar ingen roll hur ergonomiska stolar, bord, andra arbetsverktyg du har på din arbetsplats om du gör illa dig själv när du sitter, står, går eller lyfter.

Här är några punkter som jag kommer att beröra i morgon och som du kanske också kan ha användning av under dagen. Någonting att ha i åtanke när du läser den här punktlistan är att något som hela tiden verkar och påverkar oss är gravitationen. Den drar oss ständigt mot jordens mitt, och vårt jobb är att organisera oss själva på ett sånt sätt att vi kan använda den här kraften och fjädra uppåt – gravity is our friend!

  1. När du står, fundera på fötternas kontakt med marken. Står du och håller upp någon del av foten? Fundera på om du kan låta hela foten ha kontakt med marken. Tänk dig att du har tre punkter i varje fot: en under hälen och två i trampdynan – en bakom stortån och en bakom lilltån – som bildar en triangel under foten. Låt triangeln ha kontakt med underlaget.
  2. Ta dina pekfingrar och placera i det där mjuka området bakom örsnibben. Rakt in dit du pekar sitter huvudet och balansera på den översta ryggradskotan. Huvudet är lite framtungt och man behöver bara precis så mycket tonus i nackmusklerna så att man inte tappar huvudet framåt på bröstet, inte mer. Fundera på om du håller fast huvudet med nackmusklerna. Fundera på om du kan ”göra mindre” i det området.
  3. Kom tillbaka till fötterna. Har du kontakt med trianglarna? Låt fötterna vila på underlaget igen och tänk att du låter dig själv få förlängas upp från fotlederna och hela vägen upp till översta ryggkotan och vidare upp och ut genom huvudet. Sträck inte på dig, utan tänk dig att du dras mot jordens mitt av gravitationen och att du, därför att du har kontakt från fötterna upp genom hela kroppen, använder dig av tyngdkraften och fjädrar uppåt.

Ha en fin uppåt måndag!

På bilden min dotter som balanserar sitt huvud fint samtidigt som hon bakar 🙂

 

 

 

delete

Stark, men inte spänd

Jag känner mig ofta väldigt privilegierad eftersom jag har ett arbete där jag hjälper människor att bli mer närvarande och må bättre i sina kroppar. Huruvida jag lyckas med detta beror på om jag samtidigt hjälper mig själv att vara mer närvarande och att ta hand om mig själv. Efter en riktigt bra dag på jobbet känns det alltså som om jag inte kämpat eller ”arbetat” alls i ordets vanliga bemärkelse och jag går stärkt och glad från min lilla lokal och hem till familjen. Flera av mina elever har nog hört mig utbrista att det är nog egentligen jag som ska betala dem! 🙂

På sistone har jag funderat på den där utbredda känslan, den som får mig att tycka att jag borde betala. Den som sitter lite i oss allihop till mans, att vi inte har gjort oss förtjänt av något om vi inte har kämpat. Att det inte är någon träning om man inte är helt handikappad av träningsvärk dagen efter. Att man inte har uppnått något om man inte är helt slut. Att man förmodligen inte har några muskler om man inte hela tiden känner dem som ett pansar runt bålen. Att vara stark och vältränad handlar om att ha hårda och spända muskler – hela tiden.

Nu ligger det ju i musklernas natur att de ska kunna dra ihop sig när man behöver göra något. Om vi till exempel ska lyfta något tungt så behöver vi aktivera vår bålmuskulatur, våra ben, våra armar – men när vi sedan har lyft färdigt ska musklerna kunna förlängas ut igen, komma tillbaka till stand by-läge.

Den senaste (?) fitness-trenden, som alla verkar ta lika mycket för given som stretching(som det för övrigt finns mycket att säga om också), är core-träning. Man ska träna upp sin core-muskulatur för att kunna sitta och stå och springa. Det jag kan se hos elever som har tränat mycket core, är att deras mag och ryggmuskler är i konstant ”jobb-läge”, alltså hela tiden kontraherade. Musklerna sitter lite som en korsett och istället för att skapa stabilitet som det är tänkt, så förhindrar ”korsetten” en fri andning och ryggradens förmåga att vara lång och fjädrande.

Detta kan kanske kännas tryggt och stadigt. Och det kanske kan låta vettigt att träna core-muskulaturen för att orka sitta eller stå länge. Men skulle det vara det vi behöver för att klara av att sitta, stå och gå, då skulle vi nog se våra ett-åringar kämpa med sin core inför utmaningen att lära sig gå!

Det ska inte vara krångligt att vara upprätt. Mer och mer tänker jag på Alexandertekniken som någonting som hjälper människor att använda sig av tyngdkraften på ett intelligent och effektivt sätt. Att konstant spänna och dra ihop sina bålmuskler och på det sättet förhindra ryggraden från att fjädra upp mot tyngdkraften är i bästa fall inte effektivt. I förlängningen kan det dessutom vara orsaken till de problem man försökt att undvika, till exempel ryggont.

Kom och pröva! Det kan vara enkelt också!

 

delete

Handtag, famntag, klapp eller kyss – del 2

”Ömsint beröring får kroppen att jubla”, är rubriken på en artikel i DN från 2004 som har cirkulerat runt i sociala medier på sistone. Artikeln handlar om hur beröring bland annat ”lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker blodtrycket och halterna av stresshormoner”. Får du mycket beröring som barn så blir du lugnare och inte lika stresskänslig. Många har säkert också hört talas om barnhemsbarn som tynar bort och faktiskt inte överlever om de inte får fysisk kontakt.

I första delen talade jag om hur Alexanderlärare använder beröring och om vikten av en god beröring när man arbetar till exempel i vården. Även utanför yrken där beröring är en självklar del i arbetet kan vi bli lite mer medvetna om hur vi rör vid varandra – vår vardagsberöring.

I vilka situationer rör vi faktiskt vid människor som inte tillhör familjen? Detta varierar naturligtvis från person till person där vissa tycker det är helt naturligt att kramas, lägga armen om eller bara lägga en hand på någons arm, medans andra närmast tycker att det är obehagligt att att någon som man inte står väldigt nära tar sig friheten att ”ta i en”.

Oavsett hur vi ser på detta med beröring så finns det en vardagskontakt som vi västerlänningar ägnar oss åt och som vi faktiskt inte kommer undan, och det är det här med att ”skaka hand”. Man kan fundera på varför vi gör det. Varför säger vi inte bara ”hej” och ser varandra i ögonen? Jag tror svaret finns i behovet av kontakt, behovet av beröring för att göra mötet mer ”verkligt”. Det är också ett sätt att skapa oss en uppfattning om den andra personen. Är det ett slappt handslag? Eller onödigt hårdhänt? Vill personen dominera, eller är hen öppen för kommunikation?

Om man tänker på handslaget, mindre som en slentrianmässig och mekanisk rutin, och mer som en möjlighet att skapa kontakt – att ge den man hälsar på lite av sig själv och sin egen närvaro så kan det faktiskt bli något väldigt spännande och kul med handskakandet!

Det händer ibland att jag går igenom ”handskakningar” som en liten lek under mina lektioner, och här är en liten checklista som man kan ha i åtanke nästa gång det är dags att handskaka sig igenom en hel grupp.

  1. Ta ögonkontakt med personen du ska hälsa på. Det är lättare att vara närvarande om du ser någon annan i ögonen.
  2. Sträck fram en öppen hand så att du kommer ända in till tumvecket på den du hälsar på. Funkar inte så bra på människor som har för vana att klämma ihop fingrarna innan man hinner komma in till tumvecket – i så fall, gilla läget, le och gå vidare till nästa person.
  3. Slut fingrarna om medpartens hand på ett tydligt och vänligt sätt. Kläm inte, men var inte heller slapp. Tänk på hur du själv skulle vilja bli berörd.
  4. Det kan hjälpa att tänka på att du ger medparten kontakt med marken genom din hand – alltså genom handen via armen in i ryggen och ner i dina fötter. Handen är en del av dig och det är den kontakten du vill ge till din nye vän!
  5. En punktlista är kanske inte det bästa att ha i huvudet när man ska göra något som ska gå på tre sekunder – så här en snabbvariant: ögonkontakt – handkontakt – närvaro! 🙂