delete

Att släppa taget

”You translate everything, whether physical or mental or spiritual into muscular tension”

-F M Alexander

Man översätter allt, vare sig det är fysiskt , mentalt eller andligt till muskelspänningar säger Alexander. Vad är då en identitet? Vad är då det personliga varumärket som det är så populärt att tala om idag? Är det bara muskelspänningar? Tankar om oss själva som vi själva skapat eller som vi fått från andra – har vi bara inkarnerat dem i kroppen som muskelspänningar? Spänningar som hjälper oss att hålla oss på plats i vår identitet och skapar trygghet.

Men vad händer om vi inte längre känner att vi passar i vår muskelkostym? Vad händer när våra tankar om oss själva inte stämmer med den identitet eller den form vi skapat? När det börjar gnaga och skava och vi vill ut! Eller tvärtom, vad händer när vår ”identitet” – om det handlar om yrke, föräldraroll, make eller make – inte är efterfrågad längre? När vi ”håller fast” med näbbar och klor vid vår identitet trots att livet går vidare.

Om man kan översätta tankar, åsikter och uppfattningar till muskelspänningar så borde ett frigörande av spända muskler ha motsatt effekt.

När det gäller den första situationen där vi mentalt och känslomässigt är SÅ redo för en förändring så står redan dörren på glänt. Vi kan låta vår expansion och utveckling ta plats även i kroppen. Vi kan vara trygga i att vår kropp och gravitationen tar hand om att stabilisera kroppen och vi behöver faktiskt inte anstränga oss för att vara upprätta, för att låta andningen strömma in och ut, för att expandera. Vi behöver istället medvetet kliva ur vägen för oss själva och sluta hålla i, sträcka upp eller hålla in. Låt förändringen ta plats även i kroppen.

I den andra situationen, där vi har investerat känslomässigt i en identitet som inte fungerar längre så kan man ta hjälp av kroppen för att få upp dörren på glänt. Det finns kanske sorg och upplevda misslyckanden att ta itu med. Även här kan man hitta trygghet och hjälp i att fastän det känns som om hela mitt liv håller på att rämna, så kommer jag inte att falla i bitar. Även här kan jag ta hjälp av vetskapen att min kropp kan bära upp mig. Gravitationen, mitt skelett och mina muskler samverkar för att båda hålla ihop mig och skapa frihet och utrymme i mig. Med den vetskapen kan man börja att steg för steg släppa taget. Släpp taget om musklerna i ansiktet. Låt nacke och käke mjukna litet. Låt dig själv vara mitt i dig, mitt i rummet och låt bröstkorgen få lite utrymme. Att få lite trygghet och stabilitet i kroppen gör det lättare att härbärgera sorgen och att ge utrymme för känslorna istället för att hålla fast sorgen och känslorna i spända muskler.

Släpp taget litegrann. Du kanske inte alls kollapsar i en hög på golvet. Du kanske upptäcker att du bärs upp – inte av din identitet – utan av jorden, dig själv och gravitationen.

Bilden är lånad från http://domino-x.deviantart.com/art/Letting-go-35704042 och är Banksy’s ”Girl with balloon” 

 

 

 

 

delete

Livskriser

Då och då i våra liv hamnar vi situationer där det inte finns någon enkel väg att gå eller någon självklar lösning på ett problem. Det kan handla om en så kallad 6-årskris som min yngsta går igenom just nu, eller om något hemtamt och familjärt som går mot sitt slut av olika anledningar. Jag talar om livskriser.

I den här situationen där vi inte riktigt vet vilket ben vi ska stå på – för sexåringen handlar det om ”är jag liten eller är jag stor?” – och där vi faktiskt inte kan fatta ett beslut på en gång som tar oss framåt så agerar vi på lite olika sätt. Vi kanske försöker att hålla fast vid det invanda och familjära. Eller vi kastar oss huvudstupa in i något annat. Vi kanske stänger ner och stänger av och hoppas att det ska försvinna om vi ignorerar det.

Här är några tankar som jag använder mig av, dels för att hjälpa min blivande 6-åring och dels för att hjälpa mig själv och även mina elever.

  • Identifiera problemet. Sätt ord på hur det känns. När det gäller dig själv, exempelvis ”jag känner mig ledsen”, ”jag vill inte”, ”jag har ingen lust med någonting”. Man behöver inte ens veta varför till att börja med, utan det brukar komma om man erkänner känslan. När det gäller ett barn, hjälp till att sätta ord på känslan och erkänn den.
  • Lägg märke till om känslan har satt sig som en spänning någonstans i kroppen. Har du rynkat ögonbrynen och spänt käkarna? Hur känns axlarna? Har du kontakt med fötterna i golvet? Andas du? Är du närvarande i din rygg?
  • Fråga snällt om det finns en möjlighet att låta fötterna landa, att låta pannan släta ut sig, att lyfta blicken och ”släppa in” omgivningen genom ögonen. Låt marken bära upp dig och dina känslor. Låt luften få strömma in och ut och ge utrymme åt dina känslor, din situation, din kris. Lika viktigt om du hjälper ett barn. Dras inte med i känslostormarna. Stå stadigt i dig själv och låt det storma. Om du stannar kvar i din rygg så blir det inte lika otäckt för barnet med dess känslostormar.
  • Var i obeslutsamheten och osäkerheten! Bara för att du inte har ”a plan of action” klar för dig betyder det inte att du måste aktivt leta efter en. Eller ”don’t just do something, stand there”, som någon uttryckte det. Även om du inte har en aning om var du kommer landa så kan du hjälpa dig själv med att att vara öppen och fri så att du kan se ”landningsbanan” när den dyker upp.
  • Ha tillit! Jag brukar tänka mig att jag har en tillits-knapp i bröstbenet som när jag oroar mig över saker är knäppt. Om jag knäpper upp knappen så kan jag dels lätta på trycket och släppa ut och upp min spänning och oro, men även släppa in världen, och ta hjälp av min omgivning. Eller tänk på att öppna hjärtat. Om du hjälper ett barn som krisar behöver du stå stadigt och samtidigt vara tillgänglig – knäppa upp knappen så att du kan ta in utan att dras med.

Egna erfarenheter? Kom gärna med feed-back!

Bilden lånad från http://quickbase.intuit.com/blog/2012/06/11/change-the-only-constant/