delete

Den kritiska Tredje lektionen, eller ”hjälp jag vet inte hur man står längre!”

De flesta som börjar ta lektioner hos mig bestämmer sig i regel för att ta tio lektioner åt gången. Då försöker vi i möjligaste mån se till att eleven kan komma ofta – gärna två gånger i veckan – till en början. Detta för att befästa de nya kunskaperna. Det är lätt att ramla tillbaka i gamla hjulspår om det går för lång tid mellan de första lektionerna.

Genom åren har jag märkt en företeelse som återkommer hos mina elever och som jag även känner igen i mina egna erfarenheter av ”de första Alexanderlektionerna” Jag citerar en av min elever:

”Efter en lektion blev jag nyfiken, efter tre började jag tvivla. Men fjärde gången upptäckte jag något alldeles nytt hos min kropp och sedan har allt bara blivit bättre och bättre….” (Se hela citatet under fliken ”Vad elever säger”)

Just det där tvivlet, eller ibland, den totala förvirringen är någonting många upplever – ”hjälp, jag vet inte ens hur man står längre!”
Om jag från min erfarenhet ska försöka mig på en analys så fungerar det ungefär såhär:Vid första lektionstillfället har eleven oftast ingen aning förutom en teoretisk idé om vad lektionen kommer att ge dem. Under loppet av en lektion upplever de en rörelsefrihet och en behaglig känsla av avspänd spänstighet som är helt ny för dem. Hur det har gått till är svårt att sätta fingret på, för den enda uppgift de fått av läraren är att lämna sig själva ifred (?). De går ofta därifrån med en lätthet i kroppen och en förnimmelse av att de varit med om någonting förunderligt. (så var det för mig)För en del rullar inlärningen på hyfsat linjärt från den andra lektionen och framåt, och de får en större och större förståelse för hur de ska fortsätta att arbeta med sig själva på egen hand.För andra kan lektionerna mellan den 2:a och den 7:e bli en fullständig berg och dalbana! Första lektionen ger en glimt av hur det skulle kunna vara. När man sedan går därifrån och försöker återskapa eller hålla fast upplevelsen av frihet och lätthet så blir det till ett försök att hålla fast en position – och det i sig kan aldrig leda till frihet. Man har ännu inte, efter de första lektionerna, etablerat det nya beteendet. Så mellan varje lektionstillfälle faller man tillbaka till det gamla, men eftersom man har fått en ny medvetenhet om vad det är man gör med sig själv i sina gamla vanor så känns inte heller det gamla rätt!

Detta resulterar i att man kan befinna sig i ett slags gungfly där det nya inte ännu är etablerat, och det gamla inte längre fungerar, och inte sällan kommer elever tillbaka till mig med ett ”Hjälp, jag vet inte ens hur man står eller sitter längre!”

Ju längre lektionerna fortskrider, desto mer får även berg- och dalbaneeleverna (jag var en av dem) med sig  en verktygslåda som också fungerar utanför lektionssituationen. Vid slutet av de tio lektionerna har de allra flesta fått en bra grund att stå på för det livslånga lärandet att vid varje given situation välja det nya, istället för det gamla, invanda bekanta beteendet.

Har du tagit lektioner i Alexanderteknik eller känner du igen detta från andra inlärningssituationer? Dela gärna med dig 🙂

 

 

 

 

delete

The only constant is change

Med jämna mellanrum blir jag påmind om att det enda man kan vara säker på är att ALLT förändras. The only constant is change.

I mitt yrke ser jag det hos mina elever och i mig själv och det är ofta så att jag under en period har fokus på något speciellt – det kan vara armarnas påverkan på andningen, eller att jag funderar mycket på hur höftleden egentligen fungerar i relation till helheten.

Just nu är jag väldigt inspirerad av en bok av Barbara Conable som heter ” How to Learn the Alexander Technique”, och den är tänkt som en guide, främst till elever som redan tar lektioner och som vill ha stöd i sin inlärning.

Barbara talar mycket om ”body-mapping”, dvs att hur vi tror vår kropp hänger ihop påverkar hur vi använder den. I sitt arbete låter hon eleverna rita sina kroppar och hur de tycker att de hänger ihop. En kvinna blev överraskad över att hon inte inkluderade något skelett! Hennes reaktion på detta var att: ”jag känner mig alltid lite som en ‘jellyfish'” och för henne blev det en uppenbarelse att förstå att hon hade en struktur – skelettet – i kroppen som faktiskt gav henne stabilitet och styrka. Detta gjorde att hon kunde röra sig med större tillförsikt och trygghet.

Det jag funderat mycket på på sistone är hur Barbara beskriver armen och hur den faktiskt sitter fast i skelettet. Hon menar att armen har fyra leder . handleden, armbågsleden, axelleden och en till led där armen fortsätter i nyckelbenet och ledar upp med bröstbenet! (se bilden: illustration från Barbara Conable’s bok) Det är ingen jätterörlig led men det finns möjlighet till rörelse även där – lite som revbenens rörelse gentemot bröstbenet. Prova själv!

Detta var en riktig aha-upplevelse för mig! Jag har heller aldrig tänkt på att artikulationen med bröstbenet är det enda stället där armen faktiskt har kontakt med skelettet.

Så det här blev naturligtvis väldigt intressant att utforska tillsammans med mina elever och vid ett tillfälle började jag och en elev referera till armarna som det översta revbenet, vilket ger friheten i armarna en enormt stor betydelse för frihet i andningen! Min elev som har ett förflutet i Första Hjälpen berättade då att, innan man började med mun till mun-metoden använde man faktiskt armarna till att ”veva igång” andningen.

Nu till min rubrik. Det som då alltid kommer som ett brev på posten när man får sådana här aha-upplevelser är en, ibland liten, ibland stor justering i hela kroppen. I förrgår satt jag på lokalen och fick plötsligt omvärdera mitt sätt att andas. En ganska omvälvande och känslomässig erfarenhet. Plötsligt hade jag ingen aning om HUR i hela friden det skulle gå till!

Eftersom jag varit där förut så visste jag att det bara är att låta det ske. Behåll kontakten med underlaget, lämna dig själv i fred och Låt. Det. Ske. Jag vet att jag kommer komma fram med en ny förståelse och ännu ett lager av gamla föreställningar om sakernas tillstånd avskalat.

I mitt jobb är det min uppgift att skapa den trygghet som behövs för att möjliggöra förändring hos mina elever. Det krävs emellanåt mycket mod att ta steget ut i det okända. De kanske inte ännu är säkra på att det finns något där som tar emot dem och jag är full av beundran när de vågar!

För mig blir detta en påminnelse om att man aldrig blir ”färdig” och för att inte stanna upp i utvecklingen gäller det att omfamna det faktum att ALLT är ALLTID i förändring.

 

 

delete

”Luck-lektioner”

Luck-lektioner

Med början nästa vecka, 15/4 och framåt, kommer jag att ge luck-lektioner till halva priset.

Det kommer att fungera som så att jag med kort varsel när jag får en lucka i mitt schema lägger upp det på min facebook-sida.

Följ mig där så har du möjlighet att få en lektion för halva priset – 300 kr.

Varmt Välkomna!