delete

Löpning del 2

Löpning

Förutom att löpningens fenomenala fördelar när det gäller att kunna träna när jag vill och allt jag behöver är mig själv och någonstans att springa, så ger den mig en möjlighet att ”praktisera vad jag predikar”. Under gårdagens löptur blev jag varse hur varje steg kan antingen komprimera eller trycka ned mig ”i stövelskaften” eller hjälpa mig att fortsätta fjädra uppåt. Och varje steg ger mig en möjlighet att välja antingen det ena eller det andra.

Under en AT-lektion går det ganska fort att med hjälp av lärarens händer och instruktioner mobilisera kroppen att stå eller sitta på ett icke ansträngande sätt. Att sedan föra över detta till något mer krävande som t. ex att springa är en större utmaning. Detta delvis för att vi är vana att ökad ansträngning innebär ökad anspänning. Det vill säga, vårt vanemässiga sätt att svara på en önskan om en ökad kraftansträngning är att spänna oss. När vi spänner oss låser vi muskulaturen och denna låsning innebär en större kraftansträngning för att faktiskt få kroppen i rörelse. Så vi börjar löpningen med att tvinga benen framåt och förhoppningsvis så hänger resten av kroppen med. Detta är ett säkert sätt att bli väldigt trött i benen och i längden väldigt slitande på knäleder och höftleder. Varje steg blir en kamp för benen för att få med sig resten av kroppen och, för att vara lite drastisk, så blir bålen och huvudet dead weight som man släpar omkring på ovanpå benen.

För att kunna springa på ett mer hållbart sätt måste vi börja med att utmana vår idé om vad som krävs för att kunna springa. Löpning handlar egentligen inte särskilt mycket om fötter och ben. Inte mer än om någon annan del av kroppen i alla fall. Titta på hur en katt eller en hund springer. Hela deras kropp är engagerad i rörelsen – huvudet leder och kroppen flyter framåt. Vi behöver naturligtvis mobilisera vår energi och kraft för denna lite mer krävande aktivitet men det börjar inte med att sätta igång benen, utan i likhet med våra fyrfota vänner börjar det med att låta nacken vara fri så att huvudet kan leda hela kroppen in i rörelsen. Det är inte lika uppenbart för oss tvåbenta att huvudet ska leda som för en katt eller hund som faktiskt har huvudet längst fram i rörelseriktningen, men det är samma princip. Nacken får vara fri så att huvudet kan fritt balansera på toppen av ryggraden som på så vis kan förlängas. Detta lättar på trycket i våra leder och förbereder oss för rörelse. Så den huvudsakliga riktningen är alltid uppåt! Om man sedan vill springa fortare eller uppför en backe kan kroppen anpassa sig i position och dynamik om vi inte stör balansen mellan huvud nacke och rygg.

Nästa gång du ska ut, börja med att promenera. Introducera efter en stund tanken att du ska börja springa och notera vad du tror att du behöver göra för att sätta igång. Om detta involverar att du börjar luta dig framåt, biter ihop käken, låser blicken eller något annat som inte främjar frihet i rörelsen, undersök om du kan låta bli att reagera på det sättet. Lek med möjligheten att låta blicken vara fri, ansiktet avspänt och ryggraden lång fri och fjädrande och se om du kan ta med dig det in i löpsteget. Om du känner dig riktigt sugen på att experimentera – gör om det flera gånger. Försök göra övergången från gående till springande så jämn så möjligt.

Att springa har hos många i vuxen ålder blivit liktydigt med något som är ”jobbigt”. Så för att över huvud taget komma ut i löparspåret måste vi börja med att övervinna vår motvilja. Många kommer förbi hindret genom att tänka på hur skönt det ska bli när det är över. Men tänk om det kan vara skönt, och faktiskt, riktigt intressant medan det pågår! Vi kanske kan vara närvarande i oss själva och i kontakt med omgivningen även när vi springer. Med mer närvaro och kontakt tränar vi också upp vår förmåga att lyssna på oss själva och det medför att risken för skador blir betydligt mindre än om vi ger oss ut och bara stänger av, och redan mentalt befinner oss i soffan nyduschad efter avklarad löptur.

Avslutar med ett citat hämtat ur boken ”Master the Art of Running” av Malcolm Balk, AT-lärare och maratonlöpare vars workshop är den största anledningen till att jag tog upp löpning i vuxen ålder: ”Fitness has to be fun. If it is not play, there will be no fitness. Play, you see, is the process. Fitness is merely the product” – Dr George Sheehan