Om löpning

Löpning är för mig med oregelbundna arbetstider helt oslagbart som träningsform. Varje löprunda ger också en ovärderlig möjlighet att upptäcka och släppa vanor som stör kroppen i denna naturliga rörelse. Just idag, när jag begick årets första löprunda fick jag upp ögonen för en vana jag har att skjuta fram käken när jag springer. Helt onödigt eftersom käken inte har någon som helst aktiv funktion i själva springandet. Vad detta däremot gör, är att det försätter huvudet något ur balans vilket gör att nackmusklerna och hela bålen måste kompensera för att jag ska kunna vara upprätt.

När huvudet får balansera fritt högst uppe på ryggraden så aktiverar denna balans de muskler som har hand om vår upprätta hållning. Detta är muskler som inte tröttas ut och som vi inte kan styra eller träna på annat sätt än att försöka se till så att vi inte stör den naturliga balansen mellan huvud nacke och rygg. Prova att fylla en kasse med en vikt på fyra-fem kilo och håll ut med rak arm framför er. Så mycket väger ett vuxet huvud. Om vi då t.ex, som i mitt fall med en framskjuten käke, rubbar huvudets balans så måste vi använda muskler ej avsedda för uppgiften till att hålla oss upprätta.

I mitt fall så är spända käkmuskler en vana som finns med mig överallt och som är en ständig utmaning att ta itu med, speciellt i aktiviteter som kräver mer av mig – som t.ex att sjunga eller springa. Eller som jag nyligen upptäckt – att lära mig WordPress!

Det kan vara svårt att tackla en vana direkt. ”Sluta spänn käkmusklerna!” blir lätt till en uppmaning som skapar mer spänningar. Vad jag upptäckte idag var att i samma ögonblick som jag noterade mina spända käkmuskler så låste jag också blicken. Så min ingång i dag var att rikta min uppmärksamhet till ögonen. Och med ögonen riktade jag min uppmärksamhet utåt. Jag lät mig själv bli medveten om vad jag hade omkring mig och framför mig. Jag vidgade medvetandet till alla mina sinnen – hörseln, lukten, känslan av luften i mitt ansikte. Med detta kom en friare nacke och jag märkte tydligt hur hela min ryggrad rätade upp sig och fjädrade till sig! Käken fick nu finna sig i att inte vara i centrum och rätta in sig i ledet.

Med en öppen blick för man in mer närvaro i löpningen. Med större närvaro är det lättare att märka när man börjar spänna sig på ett sätt som hindrar löpsteget. Som en bonus blir det roligt och förvånande intressant med en aktivitet som bara handlar om att sätta en fot framför den andra om och om igen. Prova själv nästa gång du är ute i spåret. Lyft blicken. Se dig omkring. Vi kanske ses!

Leave a Reply