delete

Sittande ”ställning”

”Det är lätt att bli stel av att sitta länge i regeringsställning” En rolig rubrikformulering som får bli inspiration till dagens blogg.

Under en Alexanderlektion jobbar man en hel del med att sitta och stå, samt att röra sig från sittande till stående och vice versa. För en utomstående kan det verka som att AT:n lär oss att inta olika ultimata ställningar: ”Såhär ska man sitta. När man går ska man hålla sig på det här sättet”, och jag får ofta frågorna: ”Hur ska man sitta? Ska man sitta såhär?”

För att få svar på den frågan vill jag först utmana er att släppa taget om att man sitter eller står i en viss ställning. När vi sitter eller står gör vi ju det ofta för att kunna göra något annat. Till exempel sitter vi framför datorn. Då behöver vi alltså ha ett förhållningssätt i vårt sittande/stående som gör att vi kan fokusera på uppgiften framför oss utan att efter ett tag känna obehag på grund av hur vi sitter.

När vi då jobbar med sittande och stående under en lektion gör vi det för att bli medvetna om vad vi gör med oss själva i en vardaglig rörelse så att vi kan lära oss utföra dessa rörelser med mindre ansträngning och mer balans. För att kunna göra detta behöver vi, när vi till exempel sitter, bli medvetna om våra sittben, låta dessa vila på stolen och tillåta vår ryggrad att förlängas upp från den kontakten. Vi låter våra nackmuskler vara fria så att huvudet kan balansera fritt högst upp på den översta nackkotan. Huvudets fria balans hjälper i sin tur de muskler som har hand om vår upprätta hållning att göra sitt jobb.

När du sitter på detta sätt så sker det utan ansträngning och det blir lätt att till exempel ställa sig upp eftersom du redan har friheten och riktningen klar för dig. Du har även fri tillgång till dina armar och händer för att kunna utföra det du tänkt dig när du satte dig när – t.ex skriva en text. Eftersom du inte stör balansen mellan huvud, nacke och rygg har du även bättre förutsättningar att använda din röst utan att trötta ut den. Kort sagt, ditt sittande ”ställning” är inte statisk utan något som sker hela tiden. Ryggraden fortsätter att förlängas, revbenen är fria så att luft kan fortsätta strömma in och ut och du har en bättre utgångspunkt för vad du än väljer att göra.

Utmaningen blir då att inte tänka ”Åh nu sitter jag rätt! Nu ska jag behålla det här!” För att återknyta till inledningen. Man blir lätt stel av att sitta länge i vilken ställning som helst om man tänker på det som att sitta i en ”ställning”. För att sitta länge behövs riktning och dynamik. Gäller både vanliga sittare och regeringssittare.

delete

Med fjädrande steg

”- Sluta oroa dig! Det är ingen ide att oroa sig.”

Detta är uppmaningarna jag ger mig själv när jag på väg till jobbet märker att orostankarna snurrar runt i mitt huvud och får grepp om mig. Min nästa tanke är att dessa uppmaningar inte har någon som helst effekt utan de sällar sig bara till virrvarret av tankar och orosmoln, och får mig dessutom att känna mig lite dum. Jag VET ju att det inte är någon ide att oroa sig. Jag kan ju inte göra något åt situationen just nu.

Plötsligt står det klart för mig vad dessa tankar gör med min kropp. Jag lägger märke till att hela framsidan av bålen har dragit ihop sig. Magen är spänd och min andning är klart påverkad. Min vanliga fjädrande gång har blivit något ansträngd och jag rynkar pannan och spänner käkmusklerna.

Nåväl, detta är i alla fall något jag kan påverka! Så jag vänder mig vänligt men bestämt till mig själv och ser om jag kan sluta att aktivt förkorta mig själv. Jag låter min nacke vara fri så att ryggraden och hela bålen kan förlängas. Sådär, jag andas igen! Jag ser mig omkring och tittar ut på världen istället för inåt på….vad? Wow, där har vi det fjädrande steget igen! Vad var det nu jag gick och tänkte på? Ett leende sprider sig på mina läppar när jag inser att de stora hoperna av svarta orosmoln har skingrats och förpassats till periferin av mitt medvetande.

Jag är här och nu. Med fjädrande steg.
delete

Om löpning

Löpning är för mig med oregelbundna arbetstider helt oslagbart som träningsform. Varje löprunda ger också en ovärderlig möjlighet att upptäcka och släppa vanor som stör kroppen i denna naturliga rörelse. Just idag, när jag begick årets första löprunda fick jag upp ögonen för en vana jag har att skjuta fram käken när jag springer. Helt onödigt eftersom käken inte har någon som helst aktiv funktion i själva springandet. Vad detta däremot gör, är att det försätter huvudet något ur balans vilket gör att nackmusklerna och hela bålen måste kompensera för att jag ska kunna vara upprätt.

När huvudet får balansera fritt högst uppe på ryggraden så aktiverar denna balans de muskler som har hand om vår upprätta hållning. Detta är muskler som inte tröttas ut och som vi inte kan styra eller träna på annat sätt än att försöka se till så att vi inte stör den naturliga balansen mellan huvud nacke och rygg. Prova att fylla en kasse med en vikt på fyra-fem kilo och håll ut med rak arm framför er. Så mycket väger ett vuxet huvud. Om vi då t.ex, som i mitt fall med en framskjuten käke, rubbar huvudets balans så måste vi använda muskler ej avsedda för uppgiften till att hålla oss upprätta.

I mitt fall så är spända käkmuskler en vana som finns med mig överallt och som är en ständig utmaning att ta itu med, speciellt i aktiviteter som kräver mer av mig – som t.ex att sjunga eller springa. Eller som jag nyligen upptäckt – att lära mig WordPress!

Det kan vara svårt att tackla en vana direkt. ”Sluta spänn käkmusklerna!” blir lätt till en uppmaning som skapar mer spänningar. Vad jag upptäckte idag var att i samma ögonblick som jag noterade mina spända käkmuskler så låste jag också blicken. Så min ingång i dag var att rikta min uppmärksamhet till ögonen. Och med ögonen riktade jag min uppmärksamhet utåt. Jag lät mig själv bli medveten om vad jag hade omkring mig och framför mig. Jag vidgade medvetandet till alla mina sinnen – hörseln, lukten, känslan av luften i mitt ansikte. Med detta kom en friare nacke och jag märkte tydligt hur hela min ryggrad rätade upp sig och fjädrade till sig! Käken fick nu finna sig i att inte vara i centrum och rätta in sig i ledet.

Med en öppen blick för man in mer närvaro i löpningen. Med större närvaro är det lättare att märka när man börjar spänna sig på ett sätt som hindrar löpsteget. Som en bonus blir det roligt och förvånande intressant med en aktivitet som bara handlar om att sätta en fot framför den andra om och om igen. Prova själv nästa gång du är ute i spåret. Lyft blicken. Se dig omkring. Vi kanske ses!